Nintendoklubben: Ett spelkulturarv

Nintendoklubben är ett av Sveriges största spelkulturarv. Medarbetarna blev starka profiler, i synnerhet den förste ordföranden Jens Ohlin som man kan klassa som Sveriges första riktiga spelkändis. Vilka var de? Här följer en översikt av de första medarbetarna och deras minnen från tiden på klubben.

När jag och Carl Michael Sahlberg skrev boken Super Nintendo i Sverige så var det mycket material som inte fick plats i boken. Därför kommer jag att publicera några oklippta versioner av artiklar som kortades ner för att få plats i boken. Denna artikel är en mix av bortklippt material medan vissa delar som prylshopen, hur de tog screenshots och mer om klubbens historia förblir i boken.

Vad som började som en ren marknadsföringsinsats av Nintendos generalagent Bergsala växte till en folkrörelse med hundratusentals medlemmar och formade flera generationers spelare. Att kalla Nintendoklubben ett kulturarv är en underdrift. Som mest hade klubben 1998 fler än 440 000 medlemmar. Det är utan tvekan en av Sveriges största spelkulturarv genom tiderna.

Arbetet kring klubben började redan våren 1986 och var en viktig del av strategin vid lanseringen av NES september 1986. Det officiella namnet blev Nintendo Videospelsklubb, men i folkmun blev det snabbt Nintendoklubben. Nintendo övertalades att med varje konsol och i spelförpackningarna inkludera en lapp med information och anmälningsblankett till Nintendoklubben. Tanken var att spelarna sedan skulle få hem information om vilka spel som skulle släppas den närmaste tiden, vilket skulle locka dem att köpa dessa spel. Allt detta skedde helt år innan ens den amerikanska Nintendo Fun Club satte igång hösten 1987. Man kan lugnt säga att Bergsala var pionjärer.

Varje medlem fick ett medlemskort med ett nummer på. Ulf Elfving blev hedersmedlem och fick nr. 1. Bergsalas vd och grundare Owe Bergsten sparade nummer 1-10 för speciella personer som Owe uttryckte det ifall kungen eller någon annan dignitet skulle vilja bli medlem.

De första utskicken från Nintendoklubben var enkla maskinskrivna A4-papper med korta texter och releasedatum för de nya spelen. Utskicken skedde månadsvis. Under det första året producerades de av Christina Jansson. Mot slutet av 1987 tog Monika Johansson över. Christina och Monika jobbade vanligtvis med ekonomi på Bergsala.

I början av 1988 gick man från de enkla maskinskrivna A4-bladen till att göra fyrsidiga kvadratiska medlemstidningar i trefärgstryck. Förutom nyheter om kommande spel fick klubbtidningen fasta avdelningar för bland annat tips och tricks. Under rubriken Power Play presenterades olika medlemmar som utgav sig för att vara skickliga och fick räkna upp hur många gånger de klarat olika spel.

Från början var texterna i de trefärgade klubbtidningarna osignerade. Detta ändrades med nummer 6 som utkom januari 1989. Då fick klubbordförande Jens Ohlin sin egen spalt i bladet och blev därmed ansiktet utåt för Nintendoklubben. Medan speltexterna kom från klubbens medarbetare i Kungsbacka så sattes material samman på marknadskontoret i Nyköping. Pia Ringö gjorde layout och frilansen Mats Ödman skrev andra typer av texter till tidningen och annat reklammaterial.

– Jens var faktiskt duktig på att skriva och han skrev väldigt mycket. Alla brann för det och tyckte det var roligt att få skriva om nya spel. I Kungsbacka så slogs vi lite om vem skulle skriva om de olika titlarna. Jag ville skriva om Zelda, minns Peter Kumlin som arbetade på Nintendoklubben.

Jens Ohlin var stationerad på huvudkontoret i Kungsbacka. Hans huvudsakliga uppgift på klubben var att svara i telefon. Med Nintendoklubben öppnades en telefonlinje dit spelare kunde ringa och ställa frågor om de fastnat i ett spel. Genom att hjälpa spelarna vidare såg man till att de fick mer roligt med sina spel. Ledde det till att de faktiskt klarade spelet de fastnat i var chansen större att de sedan ville köpa ett nytt spel.

På den här tiden fanns inget Internet med YouTube där man kunde söka upp videos som förklarar hur en viss fiende besegras eller hur man kommer vidare i en viss bana. Om man inte hade någon kompis som visste hur man skulle komma vidare i spel fanns det inte så mycket man kunde göra. Det var därför inte förvånande att Nintendoklubbens hjälplinje betraktades som en skänk från ovan. Folk ringde och ställde frågor. Barn skickade brev med frågor. Det rörde sig inte enbart om hur man klarar vissa moment i spelen utan även om när nya spel skulle släppas.

Att svara på allt krävde tid och resurser. Breven och samtalen eskalerade. Ohlins tjänst utökades och han slutade skolan i förtid för att jobba heltid på Bergsala. Ohlin hade inga färdigskrivna guider från Nintendo att tillgå utan fick memorera allt genom att nöta in spelen. Det tog ordentlig fart när The Legend of Zelda släpptes november 1987. Samtalen rasade in till klubben och Bergsalas lilla telefonväxel slogs ut. Till sist överbelastades hela telefonsystemet i Kungsbacka så det inte ens gick att ringa till polis eller brandkår. För Jens Ohlin tog inte arbetet slut när han gick hem på kvällen. Eftersom han var ansiktet utåt började desperata spelare leta upp hans hemnummer och ringde på lördagar och söndagar.

– Värst var det på julafton när de fått nya spel i julklapp. Efter någon timme med spelet så fastnade de. Allting var stängt och Nintendoklubben öppnade inte förrän efter julhelgen. Då fanns det folk som var så pass fräcka att de letade upp mitt nummer genom att ringa nummerupplysningen och började terrorisera mig direkt efter julklappsutdelningen. Det kunde ringa mitt i nätterna också, men det fick man vänja sig vid. Jag fick skamliga förslag från damer: om att jag hjälpte dem med spel så skulle de hjälpa mig med andra saker.

Med ett så högt tryck på supportlinjen och då klubben betraktades som ett så viktigt verktyg i att marknadsföra Nintendo var det naturligt att expandera. 1989 utökades klubben från enmansarmén Jens Ohlin till en grupp spelspecialister. In kom de unga och hungriga Stefan Persson, Carolina Jansson och Christian ”Kalle” Wallengren, redo att sätta tänderna i alla spel.

Med fler personer som kunde ta emot samtal och svara på brev blev Jens liv lättare. Då han inte längre behövde ha telefonen limmad mot örat och svara på frågor om var warpzonerna finns i Super Mario Bros kunde han börja ägna sig åt andra arbetsuppgifter på klubben och Bergsala.

I takt med att spelen blev mer komplexa så började klubben dokumentera och samla lösningar i pärmar. Ingemar ”Frissen” Svensson som började på klubben 1990 minns i synnerhet Adventures of Lolo, ett sorts pusselspel där man samlar hjärtan som öppnar kistor som öppnar dörren till nästa nivå.

– Adventures of Lolo var lite komplicerat och vi använde inte datorer då, utan vi hade pärmar som vi fick leta upp svaren i och det tog lite tid. När man själv inte kommit lika långt som spelarna som ringde in var det lite jobbigt. I värsta fall fick man faxa lösningen. Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb. Det var himmelriket att få spela hela tiden, säger Ingemar.

 

Kid Icarus, ett exempel på kartor som klubben satte ihop på egen hand.

 

Med tiden började vissa spelutgivare förse Bergsala med enklare guider. Här syns tips till rollspelet Lagoon från Kemco.

– När Shadowgate till NES släpptes var det kaos i telefonerna. Det stod i displayen hur många som var i kö. Siffran gick dock bara upp till 8, så det kunde lika gärna vara 100. Men normalt sett så hade vi kanske 3-4 i kö, och dessa fick ju svar fort. Men, när det spelet släpptes var det 8 på displayen från att supporten öppnades tills den stängdes. Hade tack och lov spelat det lite på dator tidigare samt givetvis på NES, men bara att komma in i första dörren var svårt för dom flesta, skrattar Tobias Mellström som började på klubben 1990.

– När vi satt på klubben och svarade i telefon så lärde man sig problemen. Efter att man hade spelat genom ett nytt spel som precis släppts så kom samma frågor 500 till 600 gånger på en vecka. Så det var inte svårt att svara på de frågor som kom, säger Stefan Persson.

– Det gick bra i början när det bara fanns ett visst antal spel. Men när vi satt 5–7 personer som konstant svarade så delade vi upp det. När det kom nya spel så fördelade vi dem. Alla satt inte längre med kunskap om alla spel, utan man blev specialist på vissa delar, förklarar Jens.

Klubben expanderar

Med fler medarbetare så behövdes en större yta för Nintendoklubben. Efter att ha suttit på andra våningen med prylshopen i rummet bredvid så flyttade klubben ner till första våningen och lade beslag på ett tidigare konferensrum framåt slutet av 1991. De som svarade i telefon fick varsitt bås utrustade med en 14 tums-tv och en NES samt en SNES. Rummet hade mängder med pärmar med lösningar till olika spel. De kompletterade med ett spelrum som inreddes med en stor röd soffa och en stor Sony-tv.

– Vi kallade det rummet för bunkern. Det låg vid trappan till våning två och inreddes runt 1992. Där samlade vi samtliga konsoler. Jens och Peter flyttade frivilligt in där också, säger Tobias Mellström.

1992 så döptes klubben formellt om till Club Nintendo. Strax före Super Nintendo-lanseringen sommaren 1992 hade klubben expanderat till hela åtta medarbetare som svarade i telefon, skrev texter, skötte prylshopen och åkte på evenemang.

Även om Nintendo of America var ett år senare med att starta sin motsvarighet så var det naturligt på en stor marknad som USA att de växte snabbt och genomförde mer formella processer och utbildning av sina s.k. ”game counselors ”. De byggde upp en databas med information och spellösningar som medarbetare kunde använda för att svara på frågor från spelare. När Bergsala fick en kopia av denna så införskaffades en dator till klubben. På denna dator installerades ett huvudprogram. Därefter laddades databasen in med alla spellösningar som programmet kunde läsa av.

– Vi fick systemet någon gång 1993. Det var en primitiv DOS-version som kördes på stora datorburkar. Då kunde man börja söka på engelska vilket gjorde samtalen mycket lättare. Men det var inte alltid informationen stämde så det gällde att ha egna svar också. Och för att förstå sammanhanget så var det bra att själv ha spelat titeln i fråga. Men det underlättade en hel del med databasen, och så kunde man skriva ut och skicka iväg beskrivningar på engelska. Kartor kunde finnas, men de var inte jättebra och titlarna som hade det var väldigt udda. Vi använde även i fortsättningen våra egna handskrivna papper till utskicken, berättar Carolina Jansson.

– Jag tror det var ungefär varannan vecka som det kom en diskett från USA fullproppad med nya lösningar på spel. Jag hade dock väldigt mycket kunskap i huvudet så jag behövde inte använda den så mycket. Senare sattes det in en dator i varje bås och det blev betydligt smidigare, minns Tobias Mellström.

1994 hade klubben växt till över makalösa 300 000 medlemmar. Det märktes på supporten som tog emot 10 000 samtal i veckan. Lägg därtill mer än 1 000 brev och fax som skulle besvaras.

1995 tog Hans ”Hasse” Jonasson över klubbordförandeskapet och den dagliga driften av klubben. Stefan Persson hade i egenskap av produktchef fortsatt ha det övergripande ansvar för klubben, men en större del av hans tid gick åt till administration och underhåll av datorsystemen. Att hantera den amerikanska supportdatabasen, klubbens BBS och koordinera översättningar, gjorde att han ägnade sin tid åt att utvärdera mjukvara, uppgradera datorer och bygga ut nätverk och servrar för datorkommunikation.

– Vi implementerade ett riktigt mailsystem när jag blev IT-chef för Bergsala. Det gjordes bland annat för att underlätta hanteringen av översättningar som skickades digitalt i allt större utsträckning. Då startade vi även en mailadress för klubben som ett sätt att snabbt och effektivt kunna besvara medlemmarnas frågor. Donkey Kong Country var det hetaste spelet just då så det blev bara så att vi döpte den till donkey-kong@bergsala.se, berättar Stefan.

Minnesvärda samtal Merparten av alla samtal till Nintendoklubben utgjordes av frågor som hur man hittade alla 96 banor i Super Mario World och vad man behövde göra för att få mästarsvärdet i The Legend of Zelda: A Link to the Past. Men förutom de vanliga spelfrågorna så fanns det samtal som särskilt berörde medarbetarna på klubben. Ett rörde en ung kille från Laholm som led av allvarlig reumatism. – Vi hjälpte hans föräldrar att välja spel som var bra för honom. Eftersom han led av en allvarlig sjukdom och lederna stelnade så var han inte så snabb i fingrarna som man behövde vara i vissa spel så vi rekommenderade spel som passade honom. Föräldrarna hade haft svårt att få honom aktiv. Han saknade drivkraft eftersom det gjorde så ont. Med spel kunde han jobba upp motoriken vilket ökade rörligheten och känseln i hans fingrar. Den träningen ledde till att han utvecklades på ett positivt sätt och kunde hålla en penna och skriva. Att spela blev en stark drivkraft för honom. Jag kommer ihåg att föräldrarna ringde och tackade oss för att vi varit så schyssta. Det är ett av de starkaste minnena jag har från Nintendoklubben, berättar Stefan Persson. Det fanns även återkommande samtal från medlemmar som inte riktigt ville erkänna att de var spelare. – En förälder ringde säkert minst hundra gånger gånger på sex månader. Han ville inte erkänna att han spelar. Alla visste vem var det och när vi frågade så sa han alltid nej, jag ringer för min son. Det var tabu som vuxen att sitta och spela på kvällarna, konstigt egentligen, menar Stefan. Det hände också att de fick en del busringningar. – En kille ringde och sa när han i slutet på Super Metroid skjutit moderhjärnan så började det skaka i spelet. Han blev så rädd att han stängde av konsolen. Det visade sig att det var någon från lagret som körde ett ”prank”, säger Tobias Mellström.

Evenemang och kändisskap

Nintendoklubben åkte också runt på åtskilliga evenemang för att representera Nintendo, träffa fans och visa upp nya spel. För flera som jobbade på klubben blev det en ögonöppnare för hur stort Nintendo blivit som fenomen.

– Jag åkte land och rike runt för visa upp spel i leksaksaffärer och träffa spelarna. Det var kopplat till sälj, de butiker som köpte bra volymer kunde få ett besök av Jens eller mig. Vi kom ut till butiken, var där en dag och pratade med deras kunder. Då marknadsförde butikerna att vi var på plats med annonser i lokalpressen. Vi hade med oss demoex av nya spel, ibland blev ett jävla hallå och helt fullknökat i butikerna, berättar Stefan Persson.

– Jag åkte runt på butiksturnéer runtom i landet. Ibland var det flera hundra personer som stod och väntade på mig för jag skulle vara där och visa lite nya spel, eller bara visa mig så de kunde prata med mig. Jag var en idol för många, inget snack om saken, instämmer Jens Ohlin.

Ovan syns olika artiklar mellan åren 1991-1993 med Jens Ohlin och Peter Kumlin där de representerar och profilerar Nintendo. I nyhetsinslaget på TV4 dyker även Stefan Persson och Maria Orvesjö upp. Samma år var även tidningen Nintendo-Magasinet aktuell där Jens Ohlin hade en återkommande spalt. Tidningens redaktör Gunnar Årneby Lindberg försökte undvika evenemang och överlät det mer än gärna åt klubben.

– De stod i butiker och gejmade med kidsen. Jag vägrade göra sånt för jag märkte att kidsen var helt fixerade vid mig. De härmade min namnteckning och ritade teckningar på hur de trodde att det såg ut på redaktionen och bilder av mig framförallt när jag satt och spelade. Jag dök upp på någon Nintendo-tävling och det var otäckt för jag har inget behov av att vara någon stjärna. Jag hade medvetet aldrig någon bild på mig själv i tidningen. Det var helt okej med ledningen för Jens fanns, det var han som skulle ha den rollen och han uppförde sig lite som en ung popstjärna, berättar Gunnar.

– Jag var runt lite överallt på sådana evenemang på olika köpcentrum och butiksbesök. Med Nintendo on Tour så blev det mer påkostat, men också riktigt bra med karaoke och mycket folk. Man intog någon slags scen, så var det lite tävlingar. Ofta var det Jens Ohlin och ibland Stefan, som också var lite halvkänd utåt. Det blev stort rabalder, oj nu kommer Nintendoklubben till stan, minns Peter Kumlin.

Creator som skötte Nintendo on Tour hanterade även en del av butiksaktiviteterna, speciellt om det rörde sig om större återförsäljare som krävde mer koordinering och planering på förhand.

– Vi var duktiga på att få saker att hända. När Bergsala gjorde en deal med Coop och deras stormarknader så var en del av uppgörelsen att bjuda på events. Vi byggde installationer och genomförde flera aktiviteter i deras butiker, berättar Mats Jämterud på Creator.

Stefan Persson har ett starkt minne när han åkte iväg på ett uppdrag till A6 köpcentrum i Jönköping. Super Nintendo som ännu inte lanseras i Sverige utgjorde huvudattraktionen för evenemanget. Förväntningarna att få se framtidens tv-spel gjorde att publiken var rejält upptrissad. I mitten av köpcentrat på en inglasad innergård hade en stor scen förberetts inför hans ankomst.

– Jag fick åka själv och hade med mina maskiner och nya spel som jag skulle spela på scen och visa upp. Jag såg framför mig att det skulle vara några stycken inuti i en butik som skulle ställa lite frågor. När jag kommer in så var det kravallstaket mitt i köpcentret. Det fanns inte storbildskärmar som det gör nu utan det var nio stycken 30” tjock tv-apparater som var ihopsatta och bildade tillsammans en stor skärm. Så var det 700 ungar och även vuxna som stod och skrek när man startade spelet. Efteråt fick jag skriva autografer. Man blir vrålchockad. Då förstod man hur stort det var.

Även Camilla Lindén som fick jobb på Nintendoklubben 1992 efter att spelat som en dåre för att imponera på Owe Bergsten, har goda minnen från evenemangen.

– Vi var ute hos Stor & Liten och gjorde någon slags kampanj. Där var massa folk och barn som kommit dit för att spela. Då kom en liten pojk fram till mig. Han kan inte ha varit mer än tre år gammal. Han bad mig att sätta mig ner. Sen så slängde han sig runt halsen på mig och gav han mig en puss på kinden, varpå han sprang iväg. Han var väldigt gullig.

Medarbetarna på klubben

Jens Ohlin

Började på klubben i september 1986

I egenskap av förste klubbordförande blev Jens Ohlin tidigt ansiktet utåt och därmed närmast en superstjärna, som blev igenkänd och dyrkad av medlemmarna. Ohlin började sin bana på Bergsala i mitten av 80-talet. Det var ett extraknäck på den lediga tiden efter skolan.

– Min granne jobbade på Bergsala. På den vägen kom jag in och började själv jobba på lagret. Men det var andra grejer än Nintendo. Game & Watch fanns där, men det var mer eller mindre dött när jag började. Jag hade sprungit på Game & Watch tidigare genom en tjejkompis, hennes pappa var en av de första som såg dem när han reste i Asien, men han förstod aldrig storheten som Bergsten gjorde, berättar Jens Ohlin.

Istället var det mest kartonger med skoldatorn Micro Bee som Ohlin kånkade runt på i lagret. Micro Bee från Australien var en av de första datorna som blev godkända Skolöverstyrelsen för utbildningssyfte.

– Men jag var mest intresserad av Nintendos Family Computer (Famicom) som hade kommit från Japan. Bergsala väntade på att den skulle släppas för Europa och trodde att detta skulle bli någonting. Vi var ett gäng unga killar som satt och testade saker innan det släpptes i Sverige. Vi satt där på raster och sent på nätterna och spelade The Legend of Zelda, Metroid och Kid Icarus på japanska. Jag hade aldrig sett den här typen av spel, innan dess fanns inte äventyrsspel där du gjorde något speciellt för att komma vidare. Vi klurade ut detta utan att förstå något av texten i spelen.

– Vi testade många japanska spel som aldrig släpptes i väst. Ett av mina favoritspel var ett bordtennisspel till Famicom. Det bestod bara av två racketar som man tjongade bollarna med, men det var väldans kul, berättar Ohlin.

Jens kunskap och entusiasm kring spel kom väl tillhanda för Bergsala. Utöver att vara den första anställda på klubben så fick han andra arbetsuppgifter och hjälpte till som produktchef kring hanteringen av spel, texter och marknadsföringsmaterial.

– När jag slutade sysslade jag nästan uteslutande med att se till att instruktionsböcker fanns på svenska, ro ihop kampanjer och liknande. Det var rätt så trögt på Bergsala då, vi visste att bakom hörnet väntade andra saker som ansågs vara bättre än Nintendo, berättar Ohlin.

CD-ROM var i ropet med konsoler som 3DO, CD-i och inte minst PlayStation. Inspirerade av Tvspelsbörsen så lämnade Ohlin och två kollegor sina tjänst på Bergsala 1994 för att grunda butiken Game Zone i Göteborg. De byggde en fräck butik som tilltalade spelare med en stor projektor och byggde in tv-apparter i rör och armeringsjärn för att skapa en undergroundkänsla. Game Zone tog även in importspel såsom Final Fantasy III till Super Nintendo som aldrig nådde Europa.

Konkurrensen från fler återförsäljare som pressade marginalerna och en ökad piratkopiering bland de inbitna spelarna som tidigare utan att tveka betalat dyrt för importspel ledde till Game Zone stängde efter fem år. Jens Ohlin lämnade spelbranschen och började arbete på inredningsföretaget Kontorsmiljö. Men för svenska Nintendo-fans är han en odödlig ikon som med jämna mellanrum uppmärksammas som i P3 Spels dokumentär Ring Jens 2018 och hyllningen av Nintendoklubben med en panel på Retrospelsmässan 2014.

Stefan Persson

Började på klubben i juni 1989

Jens Ohlin må ha varit ansiktet utåt men bakom kulisserna så var Stefan Persson den första som jobbade uteslutande med Nintendoklubben på heltid. Liksom Jens inledde han sin bana på lagret. Vad som började som ett sommarjobb när han var 14 år gammal fortsatte med extrajobb på eftermiddagar och helger i takt med att Bergsala behövde mer personal för att hinna med att leverera alla NES-spel och konsoler som de sålde. När Stefan fyllde 18 år så började han heltid på Bergsala.

– Det var självklart när jag slutade skolan att jag skulle fortsätta jobba på Bergsala, det hade jag och Owe Bergsten kommit överens om. Då var det jag och Jens på klubben. Jens satt där innan mig, men han hade andra sysslor också. Jag var den första som fick klubben som heltidssyssla, berättar Stefan Persson.

Att Stefan fick leda klubben berodde till stor del på hans administrativa egenskaper snarare än spelintresset. Även om han gillade spel är faktum att han antagligen spelade minst av alla klubbens medarbetare.

– Jag är nog mer systematisk, inte lika mycket nöjesspelare. Systematik med struktur och ordning är min grej. Jag förstod det kanske inte då, men det är min superpower. Därför spelade jag mer metodiskt för att komma ihåg och kunna serva medlemmar som ringde in och behövde hjälp.

– Spel med pusselmoment där man fick tänka passade mig. Det var därför jag spelade Tetris så otroligt mycket. När Game Boy kom spelade jag medan jag svarade i telefon. Jag kunde hålla på med två saker samtidigt. Nintendo Power publicerade rekorden i Tetris på den tiden. Jag skicka inte in mina poäng själv men jag jämförde med dem i listan och var bättre med över 650 000 poäng. Inte riktigt rättvist dock, jag var ingen hobbyspelare, jag var ju proffs eftersom jag spelade på arbetstid.

– Jag spenderade vansinnigt mycket tid på kontoret, ofta upp till 16 timmar per dygn. Vi hade ett rum som Jens och Peter inrett, med en röd soffa och en stor tv från Sony som jag fixade och donade med. I den soffan satt vi många timmar med olika spel…

Med åren tog Stefan Persson över rollen som produktchef men fortsatte ha huvudansvar för Nintendoklubben med ordföranden rapporterandes till honom. Arbetet med översättningar och hantering av material till spelen ledde honom in på IT. Han moderniserade Bergsala genom att införa ett riktigt mailsystem för att kunna maila istället för faxa översättningar. De sista tre åren på Bergsala arbetade han som IT-chef, fram till sommaren 1996. Karriären fortsatte inom IT-branschen med ett rad roller på olika företag, däribland som vd för Configura. Kärleken till Nintendo har dock bestått även efter Bergsala.

– Jag och min son körde The Legend of Zelda: Breath of the Wild på Switch. Det är kul att sitta med honom när han spelar. Redan när vi på Bergsala fick det första Zelda på Famicom 1986 förstod man hur stort det var. Det var ju fantastiskt och inget som var likt det då. Spelupplevelseperspektivet, att kunna röra sig fritt och utforska var otroligt. Och det är något som fortfarande genomsyrar serien.

Carolina Jansson

Började på klubben i augusti 1989

Carolina Janssons första kontakt med Nintendo var via Game & Watch. Hon blev förtrollad av spelet Parachute där fallskärmshoppare ska fångas upp i en båt så de inte hamnar i vattnet och blir uppätna av hajar. Efter det spenderades åtskilliga timmar med Donkey Kong vars Game & Watch-modell hade dubbla skärmar och var hopvikbar. Spelintresset fortsatte och hon var tidigt ute med NES och spelade genom Super Mario Bros., The Legend of Zelda och Metroid. Det senare skulle bli nyckeln till ett jobb på Nintendoklubben.

– Det var en annons i Göteborgsposten om att de sökte nya medarbetare till klubben. De fick över 500 sökande, det var helt galet! Och av alla dessa så valde Jens Ohlin att anställa mig. Efteråt sa han till mig att det är väldigt ovanligt med någon som spelat igenom hela Metroid och menade att det var bland de största spelen. Dessutom fick de också oerhört många frågor om Zelda som ju var så poppis då och det hade jag också spelat genom, berättar Carolina.

Blott 19 år gammal var Carolina enda tjejen på klubben i två år innan Maria Orvesjö och senare Camilla Lindén kom in. Precis som Jens hade Carolina även andra uppgifter vid sidan av klubben som att jobba på lagret på förmiddagen. Trots intensivt schema så fanns det alltid tid att spela på Bergsala.

– Alla ville spela, vi var ju nördar allihopa. Vi spelade ofta på lunchen. Mina favoriter var Super Star Wars, Street Fighter II och Turtles-spelen. Det blev mycket matcher i Street Fighter II. Beroende på vem man spelade mot så bytte vi karaktärer, men jag minns att jag ofta spelade som Dhalsim, indiern med långa armar, säger Carolina.

– På klubben tog vi hem spel för att spela, man kan säga att vi arbetade även på fritiden för man skulle ju klara alla spelen så man kunde svara på frågor på supporten. Det är ju lite annorlunda när man måste spela, men jag har alltid varit en riktig spelnörd från första början så det gjorde jag med glädje. På senare dar så hittade jag en låda med gamla spel till Nintendo 8-bitars och Super Nintendo där hemma, just sådana som jag tog hem för klubbens räkning. Jag hade inte rört på flera år. En vän till mig sa att det var väldigt poppis med gamla spel så jag kollade upp dem på Tradera och blev chockad vad de är värda.

– Att vi blev så populära känns märkligt. Man ansågs vara speciell eftersom man jobbade med Nintendo. Min systers barn som då var 8-10 år såg upp till mig och tyckte att jag hade världens bästa jobb. Och det var ju förvisso stort. När klubben var som störst hade vi över 400 000 medlemmar.

Carolina Jansson var kvar till hösten 1994. När företaget rekonstruerades så klarade sig klubben först, men sedan small det till även för klubbmedarbetarna. Carolina började studera marknadsföring och arbeta som account manager på ett kreditföretag. Spelglädjen har dock bestått och förts vidare till barnen.

– Alla mina barn har blivit sådana spelnördar. Det ligger väl i blodet. Hela familjen spelade tillsammans när de växte upp. Men nu är det mest Counter-Strike. Min äldsta tjej har även i vuxen ålder fortsatt spela Super Mario Odyssey på Switch.

Tobias Mellström

Började på klubben i oktober 1990

När Tobias Mellström var sju år började han spela på en Intellivision som hans far köpt. Den konsolen fick jobba hårt tills den dag han upptäckte Nintendo. Han testade NES hemma hos en kompis som hyrt det. Det blev många timmar framför Ice Climber den dagen som lämnade ett bestående intryck. Spelintresset växte och förutom NES så spelade han mycket på Sega Master System och Game Boy samt lirade på hemdatorer från Atari och Commodore hos vänner. Favoritspelen var Metroid, The Legend of Zelda samt de två första Castlevania-spelen. Hösten 1990 fick han börja jobba extra på Nintendoklubben. Vägen in gick via ett brev.

– En på skolan hade upptäckt en glitch i Fester’s Quest där man med nyckeln kunde döda alla bossar. Jag skickade själv in tipset till Nintendoklubben, men förklarade nog dåligt och bodde dessutom nära. Så Stefan skickade ett brev där det stod: ”Välkommen ner och visa oss istället!” Kan lova att det var STORT och väldigt nervöst för mig att visa upp den här glitchen för alla på Nintendoklubben, då Jens, Stefan, Carolina och Calle, berättar Tobias Mellström.

– Kort efter det att jag börjat där skulle jag ner till köket och hämta en dricka. Då stod en japansk herre i kostym och rökte vid montrarna jämte receptionen. Jag tyckte det var lite konstigt och det luktade väldigt mycket rök. Jag fick senare förklaringen att det var någon höjdare från Nintendos huvudkontor i Japan som var på besök. Givetvis var det ingen som upplyste honom om att rökning inte var tillåtet, skrattar Tobias.

Eftersom de sällan fick någon form av guider, kartor eller hjälp från varken Nintendo eller andra spelutgivare så fick Nintendoklubben skapa dem själv.

– Jag fick en utmaning av Stefan i början av 1991, att om jag skrev och ritade en guide till Ironsword: Wizards & Warriors II på ett dygn så skulle jag få ett ex av Gargoyle’s Quest till Game Boy. Jag löste det, men minns tyvärr inte om jag fick spelet.

Extrajobbet löpte på tills Tobias gick ut årskurs 9. Då tog han ett år ledigt från skolan för att arbeta heltid på Bergsala, hösten 1992 till hösten 1993. Därefter påbörjade han sina gymnasiestudier och återgick till att jobba extra efter skolan.

– Jag satt mest på klubben och jobbade också en hel del på lagret med att packa ordrar. Rätt sjukt när man tänker på det, hur många tusen kassetter i ”mint condition” man hållt i. Jag minns fortfarande den speciella kartongdoften när man öppnade de bruna lådorna från Japan med 6–8 spel i och vände ner dem i stora plastboxar, som sedan orderpackarna plockade ur.

Runt 1993-1995 så kom det in många nya ansikten på Nintendoklubben som likt Tobias Mellström svarade i telefon, hjälpte till på lagret eller skötte andra administrativa uppgifter.

– Det var väldigt hög omsättning på personal i klubben. Allt från någon anställds son eller dotter till någon som behärskade en dator.

Roligaste perioden när han ser tillbaka var Super Nintendo då spelen var som bäst och roligare att spela. Han arbetade extra på klubben och lagret fram till 1997.

– Vet inte riktigt varför jag inte fortsatte. För mig var det nog så enkelt att jag inte behövdes mer då det kommit in mycket nytt folk som jag inte kände, samt de jag jobbat med inte var kvar. Fick ett heltidsjobb på ett annat lager istället och var väl bäst så.

Tobias bror Martin Mellström jobbade också på Bergsala från 2001-2014, först på Nintendoklubben och senare med försäljning.

Peter Kumlin

Började på klubben i september 1991

Peter Kumlin snubblade in på tv-spel via leksakskedjan Stor & Liten som expanderade i Göteborg framåt slutet av 80-talet. Först öppnades en Stor & Liten-butik på Backaplan 1987 och senare förvärvades leksakshuset Alida Söderdahl som låg i gallerian Femman i Nordstan, och butiken gjordes om till ytterligare en Stor & Liten. De satsade mycket på spel som såldes på två olika avdelningar: dator respektive hobby. Kumlin arbetade tillsammans med Örjan Öberg (tidigare Johansson) på hobbyavdelningen.

– Vi var inte först, men bland de första att köra live-demo med tv-apparater i butik på den här tiden. Då var det Bergsala med Nintendo och Dennis Bergström med Sega inom tv-spel och det var hård konkurrens. Vi var duktiga på att sälja tv-spel och innovativa för den tiden genom att vara tidigt ute med att ta emot förhandsbokningar på kommande spel, minns Peter Kumlin.

– I samband med Super Mario Bros 3 så skulle vi öppna butiken tidigare. Vi gjorde det till en stor grej att spelet har premiär. Det var nog den första releasefesten för ett spel. Och det blev en succé. Många kom tidigt och hämtade sitt spel.

Örjan lämnade Stor & Liten efter att ha fått erbjudande att bli säljare på Bergsala. Han blev många år senare vd för Bergsala. Det täta samarbetet kring lanseringar och evenemang i butiken ledde till att medarbetarna på den populära leksakskedjan hade en god relation med Bergsala. Det dröjde inte länge förrän Peter Kumlin också blev rekryterad till Bergsala. Jens Ohlin som åkte runt till butiker för att demonstrera nya spel och träffa spelare, lärde känna Kumlin.

– Jens Ohlin var ansiktet utåt för Nintendoklubben, men han skulle göra sin värnplikt. Jag gick in som ställföreträdande, men hade mer ett slags administrativ roll för Nintendoklubben där jag arbetade med att utveckla och ta klubben vidare. Jag hade lärt känna Jens via Stor & Liten och det var han som föreslog att jag skulle gå in och ratta. Vilket jag då gjorde. Sedan kom Jens tillbaka men jag blev kvar på Bergsala, berättar Kumlin.

Peter Kumlin fortsatte att hjälpa till med klubben, framför allt med texter till klubbtidningen. Han ägnade dock större delen av sin tid åt inköp av spel och att översätta manualer. Tillsammans med Jens Ohlin och Bergsala-kollegan Peter Erlandssson slutade de 1994 och startade butiken Game Zone i Göteborg. Efter fem år med Game Zone så stängdes butiken och Kumlin var borta från spelvärlden en längre period. Många år senare dök Nintendo upp igen när han arbetade hos återförsäljaren Inet.

– Det fanns en efterfrågan bland dem som köper hårdvara att de även vill ha spel till sina datorer. Inför lanseringen av Switch 2017 började vi även sälja Nintendo. Vi var på hugget vid releasen och genomförde senare även en releasefest för Super Smash Bros. i våra butiker. Det var välbesökt i alla städer och lite som the good old days när jag jobbade på Bergsala själv! Man såg glöden i kundernas ögon när de stod och tävlade i Smash Bros. Man blir lätt sentimental och slungas tillbaka i tiden när snacksaliga personer känner igen en från Game Zone och Bergsala. De vibbarna får mig att minnas klubben, det ligger djupt i hjärtat. I grunden är jag en Nintendoit, det är ungefär som att hålla på fotbollslag. Nintendo all the way.

Fokus på denna artikel är Nintendoklubbens storhetstid sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men klubben fortsatte ända fram till 2006 med åtskilliga profiler som Johan Lenngerd, Petter Ahlén, Mia Johansson och Kim Weinefelt.

---

Super Nintendo i Sverige
För den som vill läsa mer om Nintendoklubben och även om alla SNES-spel som släpptes i Sverige och fler artiklar om evenemang, media och butiker från den tiden. Intervjuer med personerna bakom som Owe Bergsten, Lars Jarhamn m.fl. Här hittar du var boken finns att köpa.