”It’s me, Mario!” Rösten bakom Super Mario

Detta inlägg baseras på en gammal intervju när jag besökte E3 2011 och i Nintendos monter fick träffa Charles Martinet. På E3 2017 spelade jag Super Mario Odyssey som utan tvekan var mässans bästa spel. Det fick mig att tänka tillbaka på tidigare Mario-spel och mitt möte med Martinet. Jag började efterforska i tidigare Mario-röster och här är resultatet…

I takt med teknikens utveckling har Marios röst blivit allt viktigare för att illustrera hans personlighet. Men hur formades rösten och vem är mannen bakom Marios röst?

För att först förstå varför Mario låter som en italienare får vi gå tillbaka till hans första framträdande i Donkey Kong som släpptes som arkadspel 1981. Hoppandes över tunnor och eldmonster ska Mario ta sig upp i en byggnadsställning och rädda sin flickvän Pauline från apan Donkey Kong. Spelet blev omåttligt populärt i början av 80-talet och portades till åtskilliga tv-spel och hemdatorer. Tillsammans med fickspelen Game & Watch så blev Donkey Kong början på Nintendos annalkande dominans i spelvärlden under 80-talet. Ständigt aktuell så har Donkey Kong återkommit genom åren som till exempel moderniseringen Donkey Kong Country till Super Nintendo 1994 och filmen The King of Kong: A fistful of Quarters från 2007 som skildrade Steve Wiebes och Billy Mitchells kamp om världsrekordet i arkadoriginalet Donkey Kong.

Donkey Kong skapades av Shigeru Miyamoto (född 1952) som också låg bakom Super Mario Bros och The Legend of Zelda. Med ett fåtal pixlar designade han Mario att vara tydlig med sin keps, mustasch och hängselbyxor. Eftersom spelet ägde rum på en byggarbetsplats så fick Mario bli en snickare. Ursprungligen kallades Mario dock för Mr. Video av Miyamoto. Tanken var att han kunde dyka upp i gästroller i framtida spel, vilket han också senare gjorde i bland annat Tennis, Pinball och Punch Out. Som en anekdot är det värt att tillägga att framträdandet i det sistnämnda inte var godkänt av Miyamoto.

Det var dock i USA som Mario skulle få sitt riktiga namn. Först fick han namnet Jumpman i den engelska versionen av Donkey Kong. Ett väldigt funktionellt namn med tanke på att han hoppade över olika fiender och hoppade mellan plattformar på de fyra banorna i spelet. Namnet Mario anammades senare och kommer enligt utsago från Nintendo of Americas hyresvärd Mario Segale (född 1934). Av honom så hyrde Nintendo 1980 en lagerlokal i Tukwila söder om Seattle på amerikanska västkusten. Lagret huserade den blomstrande arkadverksamheten. Eller blomstrande är kanske att gå händelserna i förväg. Innan Donkey Kong blev en framgångssaga så hade Nintendo haft det tufft med misslyckades maskiner som Radar Scope (som senare byggdes om till Donkey Kong-maskiner). Ett tag hade de ansträngd ekonomi och hyran hade inte betalats i tid vilket fick Mario Segale att storma in på deras kontor och grymta om att de måste betala om de inte vill åka ut på gatan. Enligt sägen så tyckte Nintendo of Americas chef Minoru Arakawa (som var svärson till den legendariska Nintendo-chefen Hiroshi Yamauchi) att Segale liknade hjälten Jumpman. Detta ledde till att Jumpman helt sonika döptes om till Mario. Historien bekräftades av Miyamoto i en video om Mario-myter i samband med lanseringen av Super Mario Maker.

Hur pass lik är Mario Segale vår käre Super Mario egentligen? Segales italienska härkomst är naturlig, men sett till utseendet är det svårt att avgöra. Det finns väldigt få foton på Segale och inget från den tiden. Olika anonyma källor i artiklar som försökt undersöka ämnet är fåordiga och hävdar att Segale förvisso är kort, men troligen inte haft mustasch. Segale själv är en tämligen tillbakadragen affärsmän som inte gillar rampljuset. Den enda kommentaren han har gett är till Seattle Times när David Sheffs bok Game Over: How Nintendo Zapped an American Industry, Captured Your Dollars, and Enslaved Your Children kom ut 1993. Den var nämligen först om att berätta varifrån inspiration till Super Mario kom ifrån. Segale sa då: ”Man kan väl säga att jag fortfarande väntar på mina royaltycheckar” in en intervju med lokaltidningen i Seattle.

 
Foton på Segale från en gammal årsbok (inscannad av Technologizer). Nyare foto på Segale från Wikipedia (användaren Johnny R Russo).

Med härkomsten etablerad så kan vi gå över till hur Mario låter. När Mario först gjorde entré i spelvärlden på 80-talet var ljudbilden väldigt begränsad. Musiken för 8-bitars hemdatorer och konsoler var verkligen karaktäristisk. Teknikens begränsning gjorde att kompositörerna av spelmusik fick tänka till. Det ledde till älskvärda enkla, men finurliga trudelutter som än idag nynnas av fans. Efter musikstycket lämnade de få kanalerna för ljud inte mycket utrymme över till avancerade ljudeffekter, som i Marios fall rörde det sig om hoppljud, block som krossas eller eldbollar.

Det var därför naturligt att Mario förblev stum i spelform fram till tidigt 90-tal. Men innan dess producerades åtskilliga reklamfilmer och tv-program med Mario där han behövde en röst. Första rösten och mänskliga ansiktet att gestalta Mario var Harris Shore (född 1946). Det skedde i en reklamfilm för konsolversionerna av Donkey Kong. Coleco hade lyckats erhålla rättigheterna till att skapa konsolversioner av Nintendos arkadhit och släppte spelet framåt hösten 1982 först till sin egen konsol Colecovision och senare även till konkurrenterna Atari 2600 och Mattels Intellivision. I reklamfilmen är Mario tämligen osympatisk och enda riktiga likheten är mustaschen och viss dialekt. Han upprepade rollen när Donkey Kong Jr var aktuellt, då väldigt ondskefull som försöker stoppa Junior att rädda pappa Kong som är infångad av Mario.

I Youtube-kommentarer berättar Shore att spela in reklamfilmer gav en bra lön på den tiden. Avtalsenlig lön förhandlad av facket låg på runt 550 dollar om dagen, vilket innebar runt 3300 kronor. Oftast tog det mer än en dag att spela in en reklamfilm med olika tagningar och scener. Det var ett eftertraktat jobb och etablerade skådespelare fick i genomsnitt bara ett par reklamfilmsinspelningar om året. Enligt Shore tjänade några av hans vänner hundratusentals dollar, medan han drog in betydligt mindre men var nöjd med att jobba inom teater och som gästskådespelare i såpor. Förutom sin insats som Mario hade Shore bland annat en biroll i Wayne’s World och spelade Elaine Benes chef Mr. Lippman i Seinfeld (en roll som senare togs över av Richard Fancy).

Nästa person att spela Mario blev kanadensaren Peter Cullen (född 1941), mest känd för att ha spelat Optimus Prime i såväl de tecknade filmerna på 80-talet som de nyare live action-filmerna med Transformers. Det skedde i den tecknade serien om Donkey Kong som var en del av Saturday Supercade, ett koncept med olika tv-spelsserier som bland annat även inkluderade Frogger och Qbert. Donkey Kong sändes i 19 avsnitt från september 1983 till oktober 1984. Kvalitén var väldigt låg och Mario såg mer ut som en brittisk gentleman med en stilig cykelstyremustasch. Han saknade helt italiensk brytning och för en lekman låter han som vilken genomsnittlig nordamerikan som helst.

För att avrunda Donkey Kong tar vi oss till frukostbordet. På 80-talet var trenden att sälja frukostflingor genom att använda sig av populära varumärken. I Nordamerika överöstes konsumenten av olika val som Pac-Man och Barbie för att nämna några. Givetvis fick även en storhet som Donkey Kong sina egna frukostflingor och var bland de första spelfigurerna att pryda ett flingpaket när de introducerades 1982. De producerades av Ralston, ett företag som numera ingår i Treehouse Foods. Varför dessa är värda att uppmärksamma i sammanhanget är dess reklamfilmer. I en av raden reklamfilmer för flingorna yttrade nämligen Mario repliken ”here we go”. Det är en replik som använts flitig i Mario-spel och hörs i bland annat Super Mario 64 och Mario Kart 8.

Efter sitt framträdande i Donkey Kong så fick Mario sitt eget spel i Mario Bros 1983. Tillsammans med sin bror Luigi som rörmokare rensar de upp avloppen i New York från ohyra. På varje bana ska diverse fiender som sköldpaddor, krabbor och flugor stoppas genom att hoppa underifrån mot plattformen så de trillar omkull för att sedan hoppa upp på plattformen och eliminera dem genom att springa över dem. Med sin härkomst etablerad var det naturligt att brodern fick det italienskklingande namnet Luigi. Eftersom färgpaletten var begränsad fick Luigi gröna hängselbyxor, samma färg som användes på avloppsrören i spelet. Likt Donkey Kong så hade Mario Bros sitt ursprung i en arkadversion som sedan portades till hemmamarknaden. Då Nintendo enbart släppt sin konsol Famicom i Japan hösten 1983 och ännu inte hade några konkreta planer på att introducera den i västvärlden var det naturligt att låta andra aktörer sälja versioner av Mario Bros till diverse tv-spel och hemdatorer. Atari erhöll rättigheterna för tv-spel och var snabba att släppa spelet på sina konsoler Atari 2600 och Atari 5200 redan under samma år som arkadversionen. De marknadsförde Mario Bros med en reklamfilm som hade Luigi i rampljuset för att belysa att det går att spela två personer samtidigt och besegra fienderna tillsammans. Utifrån den korta filmen så är gestaltningen lite mer rultig än tidigare. Dessutom ska det sägas att Luigi mer eller mindre var en spegling av Mario. Det är först framåt Super Mario Bros 2 han framställs som en lite gängligare lillebror.

Några år senare, närmare bestämt den 13 september 1985, så lanserades uppföljaren Super Mario Bros i Japan. Det skeppades kort därefter i USA och i mitten av maj 1987 i Europa. Alla känner antagligen till historien vid det här laget. Super Mario Bros med sina sidscrollande fantasifyllda världar i Svampriket där prinsessan ska räddas från den elake Bowser. Spelet blev en succé utan like och sålde 40 miljoner exemplar över sin livstid. Betydelsen Super Mario Bros haft för spelbranschen är ojämförbar. Väldigt få spel som till exempel Tetris kan mäta sig med Super Mario Bros när det gäller igenkänning och inverkan. Utan Super Mario Bros-serien hade troligtvis NES aldrig blivit så framgångsrik och spelvärlden hade antagligen sett väldigt annorlunda ut.

Denna enorma framgångssaga smittade av sig och gav upphov till lukrativa intäktskällor för Nintendo. Helt plötsligt fanns det t-shirts, väskor, sparbössor, telefoner, klockor och andra prylar med Mario. I kölvattnet dök även tv-programmet The Super Mario Bros Super Show upp. Till skillnad från licensprodukter som är enkla att hantera med en illustration, färg- och formval och kanske en logotyp som ska godkännas så är ett tv-program betydligt mer komplext med handling och manus samt en produktion som ska hålla måttet. Super Show som idé kom från Andy Heyward som var chef för DIC Entertainment, ett företag specialiserade på tecknade serier som även gjort bland annat Kommissarie Gadget, Krambjörnarna och M.A.S.K. Det skulle inte bara vara en tecknad serie, utan även en show som förlängde avsnittet. Nintendo var reserverade, men gick slutligen med på att ge dem licensen. Enligt pr- och marknadsdirektören Bill White på Nintendo of America så var syftet att ”öka karaktärernas igenkänning”.

Marios röst i både live action-segmentet och den tecknade serien kom från ”Captain” Lou Albano (född 1933, död 2009). Albano är en amerikansk fribrottare som övergick till att bli manager i tv-rutan, det vill säga manager i handlingen i det pågående dramat i wrestlingshowen och inte en riktig manager i ordets bemärkelse. Rollen passade honom perfekt eftersom han var underhållande och bra på att snacka i ringen. Förutom wrestlingen hade han även spelat mindre roller i filmen Wise Guys och tv-serien Miami Vice. Albanos vänskap med Cyndi Lauper resulterade att han spelade hennes far i musikvideos som Girls Just Want to Have Fun och The Goonies ‘R’ Good Enough. På pappret var Albano perfekt för rollen som Mario. Han var född i Italien, men uppvuxen i New York. Genom fribrottningen hade han även scennärvaron. DIC kontaktade honom och erbjöd rollen, men först var den gamle fribrottaren tveksam och inte så sugen på att raka av sitt skägg som rollen krävde. Hans fru lyckades dock övertyga honom om att det kan vara en god idé.

Med Lou Albano som Super Mario så var resan till den oborstade arbetarklasshjälten med italienskt påbrå i Brooklyn fullbordad. Albano själv beskrev Mario som vem som helst från gatan, en stor slusk som alltid gjorde fel men ändå blev hjälten. Vid sin sida som Luigi stod kanadensaren Danny Wells, en betydligt mer etablerad skådespelare som gjort åtskilliga långfilmer och tv-serier samt varit ICA-Stigs motsvarighet på 70-talets USA som butikschef i reklamfilmer för Kmart. Luigi med sin välansade frisyr och smalare form såg betydligt mer vardaglig ut jämte den burduse Mario. Kopplingen till spel fortsatte senare för Danny Wells då han även agerade röstskådespelare för flertalet spel som bland annat Splinter Cell: Chaos Theory (2005).

Super Show hade premiär 1989. Avsnitten inleddes med live action-delen som även knöt ihop säcken på slutet efter den tecknade serien i mitten. Live action-segmenten utspelades i Mario och Luigis verkstad i Brooklyn. Där tog de emot olika gäster från varierande kategorier, till exempel sportstjärnor som basketspelaren Earvin ”Magic” Johnson, sångaren Cyndi Lauper, skådespelaren Elvira (Cassandra Peterson) samt fribrottare som Sergeant Slaughter och ”Rowdy” Roddy Piper. Det fanns en viss handling och premiss, men de flesta replikerna var improviserade. Den tecknad serien skapades av koreanska Sei Young Animation och var en märklig blandning med element både från Super Mario Bros 1 och 2. Då västerländska Super Mario Bros 2 baserades på ett annat spel vid namn Doki Doki Panic hade det en markant skillnad i stil. Det gjordes 65 avsnitt av The Super Mario Bros Super Show. Kvalitén går att diskutera, men en sak som är säker är att serien drog många tittare i USA. Super Show var det populäraste barnprogrammet när det sändes 1989.

1990 stod Nintendo på toppen av spelvärlden. Hemdatorerna var relegerade till glömska. Sega hade förvisso introducerat Mega Drive men var ännu inget riktigt hot och resten av de konkurrerande tv-spelen levde en minst sagt förtvinande tillvaro. Ingen kunde rå sig på Nintendo. Med miljontals NES sålda världen över var förväntningarna på Super Mario Bros 3 skyhöga. Spelet hade redan släppts i Japan hösten 1988 och piratkassetter hade letat sig till resten av världen. I det stora hela hjälpte det bara till att bygga upp myten om spelet. Medan vi i Europa skulle få vänta ända till slutet på augusti 1991 så släpptes Super Mario Bros 3 i februari 1990 i Nordamerika. Det var därför naturligt att Nintendo inte ville fortsätta med Super Mario Bros Super Show utan hellre ville koppla uppmärksamhet till det senaste spelen i serien. Eftersom samarbetet med DIC Entertainment var etablerat fick de göra den nya tecknade serien som fick namnet The Adventures of Super Mario Bros 3. DIC i sin tur anlitade åter koreanska Sei Young Animation. Denna gång var det dock en samproduktion med italienska studion Reteitalia vilket förklarar varför det råder en viss skillnad i design jämfört med Super Show. Reteitalia är inblandade i flertalet tecknade serie som bland annat Lucky Luke och gjorde senare The Adventures of Sonic.

Live action-delen försvann i The Adventures of Super Mario Bros 3. Likaså åkte Albano och Wells ut. De ersattes av Walker Boone som Mario och Tony Rosato som Luigi. Walker Boone har mest gjort inhopp med olika biroller i tv-serier. Innan sitt framträdande som Mario var han mest känd för att ha varit med i ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation och filmen Youngblood. Boone fortsatte att spela en typisk raspig Brooklyn-accent med italiensk brytning. Rosato föddes i Italien, men växte upp i Kanada dit hans familj flyttade när han var fyra år, och hade därför en naturlig läggning för accenten. Kul sidonotis är att Rosato senare i sin karriär spelade Dario i Resident Evil 3: Nemesis (1999). Totalt görs 26 avsnitt av The Adventures of Super Mario Bros 3.

Landskapet för spel såg annorlunda ut 1991. Super Nintendo lanserades i augusti 1991 tillsammans med trumfkortet Super Mario World. Succén är dock inte lika given som för dess föregångare. Sega hade nämligen haft god tid på sig att etablera och positionera sin Mega Drive (eller Genesis som konsolen kallades i Nordamerika) och under sommaren hunnit introducera sin supersnabba igelkott Sonic. Med attityd och häftigare aura fångade Sonic mycket uppmärksamhet framför den rultiga och snälle rörmokaren Mario. Nintendo sparade inte på krutet i den bittra striden. Tecknade serier är en del av arsenalen att fånga den unga publikens hjärtan (och goda licenspengar). Med de tidigare framgångarna med Super Mario Bros Super Show och The Adventures of Super Mario Bros 3 var det givet för DIC Entertainment att åter vara med på tåget och skapa en tecknad serie av Super Mario World. Den hade premiär redan tre veckor efter Super Nintendo-lanseringen. Boone och Rosato repriserade sina roller som Mario respektive Luigi. DIC anlitade amerikanska Pacific Rim Productions för animationen. Introt, som håller betydligt högre kvalité, gjordes dock av japanska Canvas. Kanske det var för kostsamt att anlita Canvas för att teckna hela serien? Allt som allt så skapades 13 avsnitt.

Mitt under den värsta Nintendo mot Sega-striden rullades live action-filmen Super Mario Bros ut hösten 1993. Det kunde ha varit ett trumfkort. På pappret såg allt bra ut. Filmen leddes av producenten Roland Joffé som gjort Oscars-vinnande filmer som The Killing Fields, hade kända skådespelare i Bob Hoskins och Dennis Hopper samt Disneyägda Hollywood Pictures som produktionsbolag och distributör. Det var dessutom ett påkostat projekt med 48 miljoner dollar i budget. Joffé hade erhållit rättigheterna genom möten först med Nintendo of Americas boss Minoru Arakawa och sedan med självaste högsta hönset Hiroshi Yamauchi i Nintendos högkvarter i Japan.

Men produktionen var allt annat än smärtfri. Bakom kulisserna pågick en dragkamp mellan regissörsparet Rocky Morton och Annabel Jankels vision om en mörkare cyberpunk-doftande film och filmbolaget som ville göra en mer familjevänlig lycklig saga. Manuset skrevs om medan inspelningsplatser riggades och rekvisita anförskaffades som baserades på det ursprungliga manuset. Förändringarna och maktkampen påverkade inspelningen och gjorde skådespelare samt personal stressade och konfunderade. Handlingen placerade rörmokarbröderna Mario och Luigi i Brooklyn, men ganska snart hamnade de i ett parallellt universum med ett postapokalyptiskt Svampriket där de måste rädda prinsessan Daisy från Kung Koopa.

Det ryktades att Danny DeVito skulle spela Mario, men lotten föll istället på britten Bob Hoskins (född 1942, död 2014), en ansedd skådespelare som vunnit BAFTA och Golden Globe för sin insats i noirdeckaren Mona Lisa. Hoskins är antagligen mest känd för sina roller i Hook och Who Framed Roger Rabbit? I rollen som Super Mario lägger Hoskins på en härlig fejkad raspig Brooklyn-accent värdig en hårt arbetande fackligt ansluten rörmokare. Luigi, spelad av colombianen John Leguizamo, framställdes som den yngre och hippare lillebrodern med ett vackert ansikte.

Långfilmen Super Mario Bros drog in knappt 21 miljoner dollar i biointäkter i Nordamerika vilket är mer än hälften av vad den kostade att göra. Förutom produktionskostnaden så tillkom dessutom kostnader för annonsering. Filmen fick mestadels negativa recensioner. Hoskins sa i efterhand att det är den största besvikelsen i hans karriär och han ångrar att han tog rollen. Innan vi fortsätter tråden med Marios röst så lämnar vi denna dunderflopp med en ljuspunkt och rolig svensk koppling i filmens musik. Huvudtemat till filmen är nämligen låten Almost Unreal av ingen mindre än Roxette.

Parallellt med de tecknade serierna och långfilmen så började Mario prata i spelen. Det skedde först i ett par lek & lär-program. Antagligen tillät Nintendo licensiering till denna typ av spel eftersom det resonerade positivt med att bli förknippad med lärande. Det första spelet var Mario Teaches Typing (1991) från Interplay. Det var ingen mindre än Brian Fargo, som ligger bakom spel som The Bard’s Tale-serien och Wasteland, som pitchade idén till Nintendo att Mario ska lära barn skriva med tangentbord. Replikerna var väldigt få som ”congratulations, you made it”. De levererades av Ronald Brian Ruben för diskettversionen. Fargo minns det som att han kom in via Nintendo. När det var dags för CD-versionen 1994 så byttes han ut mot Charles Martinet, en herre som vi återkommer till senare. Mario Teaches Typing finns att spela på Internet Archive.

Interplay gav även ut Mario’s Game Gallery (1995) som senare döptes om till Mario’s Fundamentals. Det är en samling olika brädspel och kortspel som bland annat schack, domino och finns i sjön. Här görs rösten av Charles Martinet, men vi återkommer som sagt till honom senare.

Ett annat lek & lär-spel där Mario pratar är Mario is Missing (1992) som utvecklades av Software Toolworks och gavs ut av Mindscape. Spelet är unikt eftersom det hade Luigi i huvudrollen. Det är något som inte sker särskilt ofta, populäraste spelet med den grönklädda brodern är troligtvis Luigi’s Mansion (2001) till Gamecube. I Mario is Missing var Luigi tvungen att resa över hela världen och svara på kluriga frågor och emellanåt hoppa på fiender. Marios framträdande var således väldigt begränsat i spelet. Hans röst hördes i introt till CD-versionen. Nicholas Glaeser som stod för rösten lät mer som en ryss från Little Odessa i New York än amerikan med italienskt påbrå. Till skillnad från Mario Teaches Typing som enbart fanns på PC och Mac så släpptes faktiskt Mario is Missing förutom en PC-version även på Super Nintendo och NES.

Medan Mario is Missing och Mario Teaches Typing är så gott som bortglömda så nämns Hotel Mario (1994) betydligt oftare och då mindre smickrande som ett lågvattenmärke i Marios historia. Hotel Mario gavs ut av Philips till deras multimediamaskin CD-i. Att Philips gav ut ett par spel med Nintendo-karaktärer är en lustig historia. Nintendo arbetade nämligen först med Sony på en CD-expansion till Super Nintendo kallad PlayStation. Nintendo var dock missnöjda och avbröt samarbetet med Sony sommaren 1991 till förmån för Philips som var i full färd att rulla ut sin standard CD-i. Det blev inget av CD-expansionen till Super Nintendo, men Philips hann utveckla ett par Zelda-spel och Hotel Mario till CD-i som en del av samarbetet.

Hotel Mario är ett plattformsspel där Mario använder hissar för att ta sig mellan olika plattformar som symboliserar våningar och på traditionellt vis hoppar på fiender eller skjuter eldbollar. Mellan nivåerna knöts handlingen ihop av tecknade mellansekvenser. Marios röst i dessa gjordes av Kalifornienkillen Marc Graue (född 1953). Med en bakgrund inom reklamspottar och ljudböcker var Graue ingen nybörjare. Hans Mario har en mer nedtonad dialekt. Kanske det var en av de få riktlinjer som Nintendo gav Philips? Att gå från oborstad ruffig rörmokare till mer en familjevänlig figur? Men avsaknaden av lekfullhet gör att hans Mario känns tämligen opersonlig. Graue själv tar sin insats med en klackspark och har sagt: ”Jag är glad att Hotel Mario fått nytt liv som parodi på Youtube med tanke på att spelet släpptes 1994. Jag tror inte Oscarsjuryn kontaktar mig inom den närmsta tiden och jag känner inte att det var mitt bästa ögonblick som en dramatiker. Men vi hade kul och folk lyssnar fortfarande på vad vi spelade in!”.

Hotel Mario var sannerligen inget mästerverk, men när det begav sig så var kritiken inte lika hård som den är idag. Det var inga toppbetyg, men inga totala sågningar heller. Tidningen GamePro gav det 2,5/5 med Video Games: The Ultimate Gaming Magazine satte 7/10. Det var först i efterhand som spelet fått sitt solkade rykte. När Electronic Gaming Monthly utnämnde Mario till den främsta spelkaraktären 2005 så tog de upp Hotel Mario som det pinsammaste spelet med Mario. ScrewAttack utnämnde det till tidernas sämsta Mario-spel 2007. För Graue var det början på en lysande karriär som röstskådespelare inom spelbranschen. Genom åren har han bistått med sin röst till Grand Theft Auto V, Mafia III, Fallout: New Vegas och World of Warcraft för att nämna några spel. Dessutom var både han och Charles Martinet med i Ratchet & Clank Future: A Crack in Time (2009).

Det leder oss in till självaste Charles Martinet (född 1955). Sedan mitten av 90-talet så är det han som ligger bakom Marios röst. Martinet föddes i San Jose i Kalifornien och växte upp i USA, Spanien och Frankrike, vilket ledde till att han naturligt lärde sig att tala flera språk flytande. Efter att ha hoppat av juridikstudier började han istället plugga drama i London. När studierna var avklarade så flyttade han tillbaka till USA och började arbeta med teater. Så småningom fick Martinet även olika filmroller och dök upp i bland annat tv-serien Matlock samt filmen Rättvisans brödraskap med en ung Keanu Reaves i huvudrollen.

1990 sökte Nintendo en person som kunde spela Mario på diverse branschmässor och tillställningar. En vän till Martinet ringde upp honom och tipsade om att de hade uttagningar till Mario-rollen. Trots att Martinet inte hade någon aning vem Mario är eller ens hade fått en inbjudan till uttagningarna så beslutade att det var värt att gå dit på vinst eller förlust. Han kom för sent till uttagningen och personalen höll på att packa ihop sin utrustning. Men Martinet fick ändå en chans och blev instruerad att Mario är en rörmokare från Brooklyn. Eftersom gigget handlade om att prata med mässbesökare under långa dagar blev han tillsagd att improvisera och prata oavbrutet.

– När jag tänkte på en rörmokare från Brooklyn dök först Robert De Niro från Taxi Driver upp med sin typiska Brooklynaccent. [Martinet börjar härma De Niro]. Men Mario är en spelkaraktär som ska vara tilltalande för barn, så det blev mer hysteriskt och italienskt, säger Martinet, varpå han brister ut i det klassiska ”It’s me, Mario!”.

Auditionen tog ett annat spår där. När Martinet tittade närmare på en bild av Mario så kände han hur den utstrålade glädje. Det fick Martinet att påminnas om en roll som han spelat i den komiska Shakespeare-pjäsen Så tuktas en argbigga. Istället för en oborstad jänkare med italienskt ursprung så förvandlades han till en lustig och from italienare. Han började prata omfamnande och glatt om italienska maträtter som pizza, spagetti och lasagne. Efter en bra stund så tog bandet slut och personalen var tvungen att avbryta honom för att be honom sluta. Enligt utsago var de så nöjda att Martinets inspelning var det enda bandet som de skickade till Nintendo of Americas kontor i Redmond, Washington. På Nintendo var de lyriska, så lyriska att när Shigeru Miyamoto fick höra Martinets tolkning av Mario visste han att detta är Marios röst.

Inledningsvis var dock jobbet att ge röst åt Mario på mässor och inte i spel. Det var för Nintendo of Americas lokala evenemang på mässor som CES (Consumer Electronic Show) där alla viktiga spelnyheter presenterades innan branschen sparkade igång sin egen mässa E3 1995. På CES fick aktörerna i spelbranschen tampas om uppmärksamheten med hemelektronik som tv-apparater, datorer och telefoner. Framförallt var det ett tillfälle att få bredare media som tv-program och dagstidningar att rapportera om spelnyheter. Även för en ansedd aktör som Nintendo så gällde det att vara kreativ för att maximera nyhetstäckningen. Med Marios popularitet kläckte Nintendo idén att mässbesökarna ska få prata med Mario. Istället för en person i en dräkt klampandes runt i montern hade de en för tiden högteknologisk lösning. Systemet de använde kallades M.I.R.T. (Mario in Real Time) och var utvecklat av amerikanska SimGraphics Engineering. Marios huvud svävade på en skärm och vid skärmen fanns en dold kamera och gömd mikrofon. På så sätt kunde Martinet se och höra mässbesökarna som pratade med Mario. Kontakter limmades fast på Martinets ansikte som läste av hans mun, haka och ögonbryn. Ansiktskontakterna var kopplade in i hjälmen som i sin tur var kopplad till en avancerad Silicon Graphics-dator som gjorde beräkningar och renderade Marios huvud på skärmen. Hjälmen var specialbyggd för Martinet och gjutet efter hans huvud. Självaste gipsavgjutningen som användes för att skapa hjälmen säger Martinet skämtsamt att han behållit och använder som dörrstopp. Martinet kunde sedan styra Mario på skärmen och tala med mässbesökarna som inte bara hörde rösten utan även såg Marios ansikte röra på sig i synk till rösten. Han fick ofta säga något om deras kläder eller fråga vad de hade i sin påse som de bar runt på för att de verkligen skulle förstå att det inte var förinspelade repliker. Med åren så uppgraderades systemet och bestod så småningom av standardkomponenter kopplade till en vanlig laptop.

Mario in Real Time på CES 1992. Notera att det är sångaren och skådespelaren Stevie Coyle som gör Mario och i början av videon är det Charles Martinet som hjälper till att montera utrustningen på honom. Coyle avlöste Martinet med jämna mellanrum så Martinet kunde få raster:

Charles Martinet brukade få göra Luigis röst eftersom det ofta hände att barn frågade efter Luigi på evenemangen. Martinet låtsades att Luigi var i köket och lagade spagetti, men var för blyg för att var med på bild. Luigi är också Martinets favoritkaraktär. Han jämför sig själv mer med Luigi och känner igen sig i den lite blygare lillebror som är försiktig när storebror tjoar ”nu ska vi hit!”. Förutom M.I.R.T. så har Nintendo använt tekniken att göra liknande framträdande med andra karaktärer som Donkey Kong och Wario, också spelade av Charles Martinet.

Mario in Real Time på New York Comic Con 2013:

Charles Martinets debut som Mario i ett spel var som bekant genom Interplays spel. Hans första framträdande som Mario i ett av Nintendos egna spel var inget mindre än det banbrytande Super Mario 64 som släpptes 1996. Spelet hade premiär samtidigt som den nya konsolen Nintendo 64. Istället för att hasta fram ett nytt system att tampas med PlayStation och Saturn så gick Nintendo sin egen väg. De insisterade på att använda cartridge istället för CD, förmodligen för att undvika laddningstider men antagligen också för att minimera problem med potentiell piratkopiering. Elektroniken i cartridge var mycket dyrare och kunde inte lagra lika mycket data som en CD. Deras äss i kortärmen var ett samarbete med Silicon Graphics som resulterade i en mycket kraftfullare konsol som vida överträffade konkurrenterna. För att manifestera denna kraft användes Super Mario 64 som flaggskeppstiteln. Förutom fri rörlighet i bländande vackra 3D-världar med mysig musik så pratade äntligen Mario. Genom Martinet tjoade och tjimmade han med berömda repliker som ”It’s me, Mario” och ”Mama Mia” som gav Mario än mer personlighet. Martinets favoritreplik är när Mario somnar och börjar drömma om mat: ”zzz…spagetti…zzz…ravioli….zzz…mama mia”.

Efter det kritikerrosade Super Mario 64 har Charles Martinet varit given som den enda rösten. När detta skrivs oktober 2017 har han hunnit vara med i över 70 spel med Mario. Själv beskriver Martinet sin roll med väldig ödmjukhet: – Folk spenderar flera år på att skapa spelet och jag kommer in på slutet och säger ”ya-hoo!”.

Förutom Mario så gör Charles Martinet även rösten åt flera andra karaktärer som till exempel ondingarna Wario och Waluigi. Han beskriver persongalleriet i Svampriket som unikt: – Karaktärerna är så mänskliga, det finns en fantastisk dynamik mellan dem.

Super Mario-spelen är inte de enda som Martinet blåser liv i med sin röst. Ett av de första spelen han medverkade i för Nintendos räkning var Super Punch Out (1994) där han spelare in repliker till boxare, domare och announcer. I spelet är han med under sektionen ”special thanks” i eftertexterna. Som tidigare nämnt med Ratchet & Clank Future: A Crack in Time så är Martinet inte begränsad till Nintendos spel utan är fri att ta andra uppdrag. Han har bland annat varit med i svenska Massive Entertainments World in Conflict (2007), spelat Vigoro i Skies of Arcadia-serien samt den gamla draken Paarthurnax i The Elder Scrolls V: Skyrim (2011). Sistnämnda var en utmanande roll, enligt Martinet så ansträngs stämbanden mer vid grova och mörka röster jämfört med Marios ljusa stämma. När Martinet inte har fullt upp med Mario eller spelar in röster för andra spel så det händer det att att han också gör röster till tecknade serier och traditionella skådespelareinsatser. Han har bland annat dykt upp i flera avsnitt av Nash Bridges och spelat Michael Douglas far i The Game.

Charles Martinet på Retrospelsmässan 2014. Foto från Retrospelsmässans hemsida taget av Daniel Engdahl.

Charles Martinet är en glädjespridare utan like. Hans passion reflekteras inte bara i spelen, utan även i hans outtröttliga resande i världen på olika mässor. Han träffar mer än gärna fans runtom i världen. Förutom officiella tillställningar med Nintendo på E3, Gamescom eller lanseringsevenemang för spelen, så dyker han även upp på andra mässor som när han besökte Retrospelsmässan 2014 i Göteborg.

– Det är en otrolig ära och otrolig glädje [att göra Marios röst]. Jag gör det som jag älskar att göra. Följ ditt hjärta och uttryck din kärlek till livet i ditt jobb. Genom min roll som Mario så tror jag att jag har en bra inverkan på barn vilket gör mig lycklig, säger Martinet.

När Martinet får frågan på hur han ser på alla år han gjort Marios röst förväntar man sig ett svar i stil med att Mario har utvecklat sin personlighet och så vidare. Istället svarar han skämtsamt: – Jag har hunnit få grått hår.

Charles Martinets framträdande på Retrospelsmässan 2014 inspelat av DarthAles på Youtube:

Svenska Super Mario-röster
Som sidospår är det värt att nämna att Super Mario har dubbats ett par gånger, inte i spelform men väl de tecknade serierna på 90-talet. Super Mario Bros Super Show eller Super Mariobrödernas supershow som den svenska titeln var, visades i omgångar på TV3, FilmNet, Fox Kids och Barnkanalen. Videoversionen distribuerades av Wendros, ett företag som inom spelkretsar främst är kända för att ha importerat hemdatorspel men även en av få distributörer utöver Bergsala som tog in spel till Nintendos konsoler som bland annat Joe & Mac till NES, SNES och Game Boy när det begav sig. Under varumärket Cartoon var Wendros också stora barnfilmsutgivare i Sverige och 1990 beslutade de sig för att släppa Super Mario Bros Super Show på hemvideo, innefattandes sex kassetter.

De tv-sända avsnitten hade andra röstskådespelare än videoutgivningen. Anledningen är att olika företag anlitades för dubbningen. Tv-sändningen hanterades av Media Dubb medan videoutgivningen togs hand om av Videobolaget. Inte bara skiljde sig rolltolkningar utan även översättningarna. Koopa kallades Kung Krut på VHS och Kung Koopa i tv medan Toad hette Champ på VHS och Flugsvamp i tv. Tidiga Wendros-utgivningar hade undertexter istället för dubbning av live action-partierna, medan den tecknade delen var dubbad. Lustigt nog så användes flera skådespelare i båda versionerna, till exempel Hans Jonsson som spelade Toad på tv, men Mario på video.

På tv är det Steve Kratz (född 1961) som gjorde rösten till Mario. Kratz lät som en svensk tolkning sin amerikanska förlaga spelad av Lou Albano, det vill säga lite hesare och raspig röst. Han är en utpräglad röstskådespelare om även gjort bland annat Scooby Doo och Ducktales samt gjorde fler spelrelaterade serier och filmer som Sonic X och Röjar-Ralf. Kratz hade även en röst i Resistance 2 (2009) till PS3 som översattes till svenska. Det är ytterst ovanligt att något annat än barnspel lokaliseras till svenska. Och tur är väl det, action låter lite fånigare på svenska, det är något som går förlorat och blir tämligen ostigt som en gammal pilsnerfilm.

På video var det alltså Hans Jonsson (född 1957) som spelade Mario. Hans variant av Mario har lite ljusare röst och låter lite hurtigare. Jonsson hördes ofta i spelrelaterade tecknade serier. Förutom Mario agerade han också Link i Legenden om Zelda och var med i Pokémon-serien och filmen från 1999. Jonsson gav även röst åt självaste Sonic i de tecknade serierna Sonic the Hedgehog och Adventures of Sonic the Hedgehog som båda kom 1993. Likt Kratz så har även Jonsson medverkat i ett spel, närmare bestämt den svenska versionen av Diablo till PlayStation. Som kuriosa så var även branschveteranen Ulf Thor med och gjorde rösten till Slaktarn, nästan 20 år senare så jobbar fortfarande Thor på EA i Norden.

Jämförelse hur versionerna kunde skilja sig. Den första är video och den andra är tv:

The Adventures of Super Mario Bros 3 gavs ut direkt på VHS av Filmkompaniet 1992. När Filmkompaniet gick i konkurs 1993 så togs distributionen över av deras danske samarbetspartner Scanbox som expanderade in i Sverige. Sammanlagt sex kassetter gavs ut. Ingen av de svenska röstskådespelarna från Super Show repriserade sina roller. För Marios röst stod Håkan Mohede (född 1949). I hans tolkning kändes Mario inte lekfull, utan snarare lite äldre och bestämd med en tydlig röst. Mohede med teaterbakgrund har gjort röster i bland annat Babar, Scooby Doo och videoutgåvor av Turtles.

En lustig notis är att det står Silvio Berlusconi Communications på omslaget. Det är föga okänt att den tidigare italienska regeringschefen utnyttjade sina mediakanaler för att göra politisk karriär. Berlusconi grundade Fininvest där produktionsbolaget Reteitalia ingick. Reteitalia var med i produktionen av The Adventures of Super Mario Bros 3 och Silvio Berlusconi Communications stod för distribution och sålde rättigheterna till andra filmbolag som skötte distribution i olika territorium.

Slutligen har vi Super Mario World. Enligt engelska Wikipedia ska den tecknade serien ha sänts på TV4 redan 1991, innan Super Nintendo och Super Mario World lanserades sommaren 1992 i Sverige. Svenska Wikipedia hävdar att serien ska ha sänts på SVT. Själv har jag inget minne av detta, hittar ingen information om det varken i form av digitaliserade svenska avsnitt på Youtube eller någon form av källa som styrka utgivning eller sändning på till exempel Svensk Mediadatabas. Någon som har mer information och kan upplysa?

Lindell som Mario
Som kuriosa så har faktiskt undertecknad själv spelat Mario en gång i tiden. Dock utan röst. Jag var iförd den klassiska Mario-dräkten på Dataspelsgalan 2009. För att göra det lite festligt delades priserna ut av olika spelkaraktärer som bland annat Lich King från World of Warcraft, Samus Aran från Metroid, Master Chief från Halo och bland många andra även Super Mario! Dräkten hade sett bättre dar och var svår att navigera i med begränsade titthål samt klumpiga skor att klampa runt med.

Super Mario på scen när NHL 09 vann årets sportspel.

Bakom kulisserna och på väg in på scen för att dela ut pris.

Den gamle dräkten pensionerades till förmån för en nyare mer representativ version av Mario. Ovan från Bergsalas 40-årsfirande.

Källor:
David Sheff, Game Over: How Nintendo Zapped an American Industry, Captured Your Dollars, and Enslaved Your Children, 1993.
ABC
BBC
Cinemablend
DN
Game Informer
Good Deal Games
Mario Wiki: List of Mario quotes
Mario Wiki: Marc Graue
Mario Wiki: M.I.R.T.
Mr Breakfast
Slam Canoe
VHS Collector
Wikipedia: Mario Segale
Wikipedia: Hotel Mario
Wikipedia: Silvio Berlusconi
Wikipedia: Silvio Berlusconi Communications
Yahoo Videogames
Youtube: Marc Graue

Samt material ur min bok 8 bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen som handlar om hur Bergsala tog Nintendo till Sverige och gjorde succé med NES.