SEGA-klubben och Dr. Roffe

Nintendoklubben med ordförande Jens Ohlin, medlem nummer ett: Ulf Elfving och de trefärgade klubbtidningarna är med all rätt väldokumenterade och en viktig del av svenska spelkulturen. SEGAs dito i Sverige är inte lika välbevarat. Just därför vill jag belysa SEGA-klubben och Rolf ”Dr. Roffe” Larsson, en omtyckt men något bortglömd del av spelhistorien.

När SEGA Master System hade premiär 1987 i Sverige var det genom distributören Dennis Bergström Elektronik med Kenneth Klingborg i spetsen för spelavdelningen. Nintendo hade ett försprång med sin NES som kommit ut knappt ett år tidigare. För Nintendos representation i Sverige står Bergsala sedan 1981 då de introducerade Game & Watch. Bergsala var finurliga och påhittiga. Ett av deras mest lyckade tilltag var att starta Nintendoklubben som kom att omfatta medlemsblad med spelnyheter och en telefonsupport dit spelare kunde ringa för att få hjälp när de fastnat i ett spel.


Gänget som ansvarade för SEGA hos Dennis Bergström Elektronik leddes av Kenneth Klingborg (i mustasch).

I egenskap av uppstickare med Master System ville inte Dennis Bergström Elektronik vara sämre och startade SEGA-klubben med enkla medlemsblad som i princip var dubbelvikta A4 med information om nya spel och lite tricks enligt samma modell som Bergsala satte igång för Nintendo. Meningen med klubbutskicken var att uppmärksamma nya spel så att medlemmen masade iväg sig till sin lokala butik för att köpa spelet. På 80-talet fanns det inte särskilt många media som bevakade spel reguljärt, så de enkla medlemsbladen blev en viktig nyhetskälla och ett sätt att sälja in nya spel.


SEGA-klubben använde Alex Kidd som sin maskot och försökte profilera honom hårt.

Till en början drevs SEGA-klubben på eftermiddagar och kvällar. En tidskrävande aspekt av klubben var spelsupport som skedde genom SEGA Hotline på eftermiddagar klockan 15-17. När en spelare fastnat i ett spel, inte fick spel eller tillbehör att fungera, eller hade andra frågor, så var det ett telefonsamtal till SEGA Hotline som gällde. Utan Internet och en total avsaknad av guideböcker så var telefonsupporten oftast den enda utvägen om inte någon i bekantskapskretsen var vass spelare och kunde hjälpa till.

När telefonerna svalnat så var oftast inte dagen slut, utan Kenneth Klingborg och hans kollegor fick sitta kvar kvällen för att sätta ihop klubbutskicken samt göra andra saker som att översätta instruktionsböcker till spelen. I takt med att antalet butiker som säljer Master System ökade så behövde de någon som kunde ta hand om klubben så att Klingborg kunde koncentrera sig på försäljningen. In i bilden kom Rolf Larsson.

– Min grabb var runt 10 år när SEGA introducerades i Sverige, berättar Rolf Larsson och fortsätter: – Han älskade att spela och jag tittade på vad han gjorde. Han väckte mitt intresse och jag började också spela. Vi spelade alla Nintendo-spel och hyrde dem på den tiden. När SEGA kom så blev vi nyfikna. Jag tyckte SEGA hade bättre rollspel än Nintendo, vi fastnade framförallt för Phantasy Star, som vi spelade som fan!

Spel efter spel avverkades hemma hos familjen Larsson.
– Vi spelade alla typer av spel och märkte att vi var duktiga på det här. Det gjorde oss också till kända kunder på en butik i Högdalen där vi brukade hyra och köpa spel. Butiksägaren köpte spel av distributörerna, alltså Bergsala och Bergström. Han tipsade dem om mig och sa att jag är skitduktig på att spela.

Rolf Larsson och Kenneth Klingborg träffades och kom överens om att Larsson fick ta ansvar för klubben på frilansbasis. Inte nog med att han kunde avlasta Klingborg dessutom fick SEGA-klubben i Rolf Larsson en riktig spelexpert som kunde svara på frågor. Med telefonsupporten föddes så småningom också smeknamnet Dr. Roffe efter hans stora kunskaper och skicklighet.

– Supporten sker på väldigt enkel skala kvällstid. Jag hade utvärderat att kunderna inte ville ha support på dagtid, utan när man kommer hem från skola och arbete, så vi körde klockan 17 till 20, säger Larsson.

När SEGA bedömde marknadsläget inför lanseringen av sin kommande 16-bitare Mega Drive så valde de att säga tack och adjö till Dennis Bergström och tecknade istället avtal med leksakstillverkaren och distributören Brio.
– Det kändes väldigt tungt. Vi hade ändå jobbat med Master System i nästan fyra år dygnet runt, hittat det och lanserat det. Så är det med business, säger Klingborg.

Brio skötte distributionen genom sitt dotterbolag Playmix där följande trio ansvarade för SEGA: Stefan Lampinen (marknadschef), Roger Jönsson (produktchef) och Anders Hallberg (vd). 

Brio behövde givetvis sin egen SEGA-klubb och support. Det föll sig naturligt att tillfråga Rolf ”Dr. Roffe” Larsson om han ville fortsätta under den nya regin.
– Lampinen kontaktade mig och ville ha mig som supportansvarig. Jag tackade naturligtvis ja eftersom SEGA låg mig väldigt varmt om hjärtat, berättar Larsson.

Förutom spelsupport så engagerade sig Dr. Roffe gärna vid olika evenemang. Ibland gjorde han det helt på eget bevåg för att hjälpa till att lyfta fram SEGA.
– Roffe gjorde så mycket mer än att bara svara på spelfrågor i telefon. Han fanns på plats i Stockholm och pratade gärna med butiksfolk, media och andra personer i olika sammanhang där. Han var en sann ambassadör, säger Roger Jönsson.

Dr. Roffes spelkunskap kom även till stor nytta när de bestämde hur stora upplagor de skulle köpa in av varje spel.
– Jag och Roger samarbetade mycket. Han skickade epromar (programmerbar spelkassett) som vi fått för att kunna utvärdera spelen som skulle köpas in. Jag bedömde vilka som är värda att satsa på, betygsatte alla spel och gav kommentarer om vad jag trodde. Ibland lyssnade han, ibland inte. Sedan fanns det givetvis andra saker som marknadsföring och marginaler som var viktiga, men det kunde jag inte påverka, berättar Rolf Larsson.

Engagemanget och kunskapen gjorde Dr. Roffe till en uppskattad kollega.
– Roffe är en annorlunda kille, väldigt häftig, men ändå ödmjuk och vänlig och med ett fantastiskt hjärta som dunkade hårt för SEGA, berättar Roger Jönsson. Han hade otrolig produktkoll, men inte riktigt de ekonomiska och kommersiella egenskaperna. Kärleken till SEGA gav honom tunnelseende. Roffe ville så gärna att det skulle gå bra för SEGA och han skulle utan tvekan kunna jobba ihjäl sig för SEGA.


Förutom support och klubbutskick så hade Brio även en shop med t-shirts, tröjor, väskor och andra prylar med SEGA-motiv som medlemmarna kunde köpa.

Journalisten Tobias Bjarneby är efter sina år på Nintendo-Magasinet kanske inte direkt förknippad med SEGA. Han har dock en gedigen bakgrund som SEGA-spelare och talade ofta med Dr. Roffe på telefon.
– Jag ägde Master System före NES (som jag bara hyrde första tiden) och hade många långa telefonsamtal med Roffe, som senare skällde ut mig när jag köpte importrollspel till Mega Drive, minns Bjarneby.

Tobias och hans vän Daniel Grigorov träffade Dr. Roffe när Brio sommaren 1991 arrangerade en tävling där den som kom först till en hemlig adress i Stockholm vann en Game Gear. För att ta reda på vart Roffe väntade med Game Gearen gällde det att söndagmorgon med start klockan nio ringa till SEGA Hotline som gav ut ledtrådar. Tobias, Daniel och en tredje vän var väl förberedda och spridde ut sig strategiskt vid olika telefonkiosker i Stockholm. För att hålla kontakten med varandra använde de walkie-talkies. Tobias stod utanför Gallerian, medan Daniel befann sig på Stureplan. Med hjälp av ledtrådarna listade de snabbt ut att det var Skansen som var den hemliga adressen. Daniel som var närmast kom fram först och fick ta emot en spillrans ny Game Gear av Roffe och Stefan Lampinen. Vännerna Bjarneby och Grigorov blev senare kollegor på Super Play samt startade Reset Media som bl.a. ger ut Level och driver Stockholms Spelmuseum.


Game Gear-tävlingen 1991. Den lycklige vinnaren på fotot är dock ej Daniel Grigorov. Ett andra pris eller bara ett iscensatt foto för dokumentation?

Mega Drive blev en lyckad satsning för Brio. Under 1992 kom hela 25% av Brios omsättning från SEGA. Spel som Sonic 2 och NHLPA Hockey 93 gör succé. Tillsammans med Super Nintendo och titlar som Super Mario World och Zelda: A Link to the Past så växte intresset för spel i de svenska hemmen rejält. Så mycket att tv-spel valdes till årets julklapp 1992.

1992 var också ett stort år för Dr. Roffe. I december blev hans son Daniel Larsson, då 14 år gammal, inskriven i Guinness rekordbok. Bedriften? Han spelade Sonic 2 kontinuerligt i åtta timmar, enligt reglerna tilläts han ta en paus på fem minuter varje timme. Rekordet skedde på Ge-Kås i Ullared inför publik och förbipasserande.
– Han fick inte lov att få game over, utan var tvungen att hålla igång hela dagen. Han var duktig, duktigare än vad jag var. Ungdomar är bättre än vi gamla, de har mindre rost på kontakterna, säger Dr. Roffe skämtsamt. Jag peppade honom och tog över och spelade under hans pauser när han åt eller gick på toa. Så lite delaktig var jag i rekordet.


Några exempel på SEGA Official Software News från 1990, 1991 och 1992.

Hösten 1992 fick Sverige också en egen SEGA-tidning. Fram tills dess hade Brio skickat ut nyhetsblad till sina medlemmar i SEGA-klubben. Det var samma nyhetsblad som även sändes till återförsäljarna med information om nya spel. Nyhetsbladen kallades för SEGA Official Software News och var ett A4 i fyrfärgstryck med korta texter om månadens nya releaser. Den nya tidningen kom från serietidningsförlaget Semic och fick namnet SEGA Force.

– Det enda åtagandet från vår sida var att förse tidningen med material som produkter för tester och lovade att annonsera minst en helsida i varje nummer. Det var ingen jätteinsats i pengar, speciellt inte med tanke på hur viktigt det var för marknadsföringen att få ut en svensk tidning med bred distribution, förklarar Roger Jönsson.

Brio försåg Semic med kundregistret från SEGA-klubben så de kunde erbjuda alla medlemmar SEGA Force. Alla nya ägare av Mega Drive fick prenumerationserbjudande med konsolen. Första numret kom ut september 1992 och i det kunde man läsa om det hett efterlängtade Sonic 2.

Nintendo hade redan sin egna tidning i Nintendo-Magasinet som funnits ute sedan 1990. Merparten bestod av tecknade serier, men prenumeranterna fick en bilaga med spelrecensioner. Både Nintendo-Magasinet och SEGA Force gavs ut i serietidningsformat. SEGA Force var trots formatet en traditionell serietidning med nyheter, förhandstittar på kommande spel, recensioner samt tips och tricks.

SEGA Force präglades av mycket attityd och bisarr humor. Stundvis kändes tidningen väldigt tafflig med grälla färger, men med mycket hjärta och glädje. Läsarna fostrades till fanboys med en pubertal ton. Insändarsidorna dominerades ogenerat av teckningar där Mario lemlästades eller hånades av Sonic. När Nintendo nämndes var det genom AB grå lådor, Nintanto eller Nintönto. NES kallades för Lilla grå lådan och SNES för Stora grå lådan.

– Jag tror inte målgruppen 16 år och uppåt satt och läste i serietidningsformat, men Nintendo hade sin tidning Nintendo-Magasinet och det var ett sätt att möta upp konkurrensen. Det var inte avgörande, men tror nog att SEGA Force gjorde en hel del för SEGA som varumärke och hjälpte till att det såldes 150 000 maskiner, menar Roger Jönsson.


I varje nummer presenterades SEGA Hotline med Dr. Roffe.

Redaktionen som knåpade ihop SEGA Force bestod av Mats Jönsson och Patrik Lindqvist på plats hos Semic. Redaktören Mats Jönsson var ingen inbiten spelare, utan hade sin bakgrund som serietidningsredaktör. Layoutaren Patrik Lindqvist gick under smeknamnet Patte och framställdes på ett humoristiskt vis som en våldsälskare. Han använde frekvent ordet mörsa som kötta, krossa, meja eller liknande för att på ett skämtsamt sätt illustrera intensiva actionspel. Även Rolf ”Dr Roffe” Larsson var med och profilerades hårt i SEGA Force som spelexpert.

– Ibland var jag med och recenserade spel också, berättar Rolf. Jag var uppe hos dem i Sundbyberg och vi satt oss ner och pratade om spel. De fick låna spel av oss innan spelen hade släppts i butik. Det var lite bångstyrigt att jobba med dem, men vi hade väldigt bra kontakt och de var duktiga. Patrik var lite egen och Mats Jönsson var mycket sympatisk.

Roffe minns med glädje resan som han och Mats gjorde till USA.
– När Brio lanserat första Elitserien hade vi en stor tävling för återförsäljare i Sverige, där vinsten var att man fick åka till USA och besöka Electronic Arts. Jag och Mats fick följa med för att skriva artiklar om resan, vilket var riktigt kul, han var trevlig att umgås med. Vi fick se utvecklingsstudiorna, där man gör spel hos EA.

Besöket gjorde stort intryck på Rolf som med egna ögon fick se hur många utvecklare som arbetade på varje spel.
– Det är enorma kostnader i sådana spelproduktioner. Ibland kan det ta flera år att ta fram ett nytt spel, beror så klart på vilket typ av spel, men minst ett år. Jag tror inte alla konsumenter som håller spelet i sin hand begriper vilka stora pengar det handlar om.
Och sedan mitten av 90-talet har spelutveckling växt i takt med den växande marknaden och teknikens framsteg som öppnat upp för större och mer inlevelserika spel. Från att svenska spelbranschen bestod av ett fåtal aktörer och det räckte med ett par personer för att anpassa NHL till Elitserien under några månaders tid, så arbetar över 4000 personer med spelutveckling i Sverige 2018. Men det är en annan story.

Ett SEGA på nedgång med fiaskot 32X och lågt intresse för Saturn samt fler konkurrerande speltidningar som Interface, High Score och Super Power i magasinformat ledde till att SEGA Forces läsarskara konstant minskade. Sommaren 1995 beslutade Semic att lägga ner SEGA Force efter 20 nummer. Efter nedläggningen av SEGA Force började Brio åter lägga mer resurser på en egen klubb som gjorde en nystart med det internationellt klingande namnet SEGA Power Club. Nyhetsbladet fick namnet SEGA Power Magazine och liknade en tabloidtidning i fyrfärgstryck med korta artiklar och reportage.


25 kronor kostade det att bli medlem i SEGA Power Club. De lockade med en tävling med Mega CD i prispotten för att värva fler medlemmar.

Dr. Roffe märkte att telefonsamtalen till SEGA-klubben gradvis minskade.
– Det såldes drygt 150 000 Mega Drive i Sverige så telefonerna gick riktigt varma ett tag. Vi hade ett enormt tryck på supporten om hur man skulle komma vidare i rollspel som Phantasy Star och folk som kört fast i Sonic och ville ha tips. Det var ju Sonic som erövrade världen och även ishockeyspelen var en bidragande faktor till att man fick så många konsoler sålda i Sverige. Men sedan började det mattas av.

Rolf Larsson stängde SEGA Hotline och SEGA-klubben i och med att Brio upphörde med Dreamcast 2001. På slutet fick han en del frågor om Shenmue, undringar om när Internet kommer till maskinen och senare hur man kopplade upp sig.

Trots färre samtal om SEGA så hade inte trycket på telefonlinjerna minskat eftersom Larsson även hade börjat med support för andra speldistributörer som tog upp allt mer tid.
– Alla jag snackar med tycker jag har den bästa supporten som finns, ska inte skryta, men det har jag fått höra. Ryktet spred sig som ringar på vattnet, så jag blev kontaktad av andra. Under en period hade jag fem uppdragsgivare, berättar Dr. Roffe.

Förutom Brio hanterade han support åt bland annat Atari, Activision, Wendros och KE Media med Take-Two. Men för Rolf var det alltid varit ett extraknäck på kvällstid.
– Support var inte mitt yrke, om dagarna jobbade jag som inköpare och importerade tejp från olika håll och kanter i världen. Spelbiten är en hobby som utvecklades till lite inkomst. När jag jobbade med Brio blev det lite mer än hobby. Då var jag med på mässor, gjorde tester, var med i SEGA Force och la ner ganska mycket jobb.

Det fanns en önskan om att få arbeta med SEGA på heltid.
– Jag ville komma in på Brio och utveckla det eftersom jag har mycket kunskap inom spel, men det blev inte så.

Som pensionär spelar Dr. Roffe fortfarande mycket och har spenderat mycket tid i World of Warcraft. Det händer att han fortfarande spelar klassiska SEGA-spel.
– Sonic är lika kul att spela idag. Det har också hänt att jag plockat fram Phantasy Star och spelat det.

Med 20 år på spelsupport så är det naturligt att fråga vilket spel som är det svåraste.
– Shadow of the Beast till Mega Drive. Det krävdes en fruktansvärd timing. Spelet erbjöd verkligen en tuff utmaning, avslutar Dr. Roffe.

Efterlysning av Dr. Roffe
Intervjuerna med Dr. Roffe gjordes till boken Historien om SEGA: Hur en blå igelkott och hockeyspel tog Sverige med storm (slutsåld, men kan laddas ner som gratis pdf). Jag arbetade på boken i flera år och tappade tyvärr kontakten med Roffe. Mail studsade och telefonen slutade att fungera. Rykten sa att han flyttat till Thailand. Jag fick aldrig möjlighet att räcka över boken till honom. Så jag efterlyser Dr. Roffe. Är det någon som vet vart han tog vägen och hur man kan kontakta honom?

En reaktion på ”SEGA-klubben och Dr. Roffe

  1. Kul läsning. Själv var jag bara med på slutet med Dreamcast, undrar om jag någon gång pratade med Roffe, minns att jag ringde för att fråga när NBA 2K1 skulle släppas i Sverige och även när jag behövde en ny version av webbläsaren.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s