Svenska speltidningar

Sverige har en stark spelkultur. Nintendo i synnerhet har ett starkt fäste tack vare tidiga och ambitiösa satsningar från Bergsala. Spel- och datortidningarna fostrade första generationens spelskapare genom artiklar om programmering och listningar som var ett av få sätt att lära sig hur man gör spel innan utbildningarna poppade upp. Super Play tog spel seriöst och ville höja statusen för spel som en kulturform.

Innan det fanns renodlade speltidningar så var det dagstidningarna som skrev om spel, då ofta i egenskap av att ett nytt fenomen. En av de tidigaste artiklarna hittar vi i kvällstidningen Expressen den 25 november 1973. Artikeln handlar om Magnavox Odyssey och hur du kan spela pingis med hjälp av rattar, som de kallade kontrollen. Några år senare, framåt slutet av 1976, så skrev Expressen en artikel om att tv-spel är slutsålt i handeln och ser ut att bli en av de populäraste julklapparna det året. Antalet artiklar och även annonser ökade under åren 1982 och 1983. De två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen har åtskilliga tester och artiklar om tv-spel och hemdatorer.

En av de första datortidningarna som inkluderade spel i någon form var ABC-bladet (1980) som skickades ut till ABC-klubbens medlemmar. Temat var den svenska datorn ABC 80. På den här tiden fanns det ingen organiserad distribution eller försäljning av spel, utan man knappade in listningar av spel och annan mjukvara som publicerades i tidningarna. Klubben hade som mest 4000 medlemmar under 80-talet. Trots att ABC 80 blev inaktuell och slutade att tillverkas så fortsatte klubben att leva vidare dock som en generell datorklubb. Spel föll förvisso snabbt bort men det är värt att notera att ABC-bladet hade någorlunda reguljär utgivning fram till 2010 innan den helt ersattes av klubbens hemsida.

Den första renodlade speltidningen i Sverige var Joystick (1983-1987). I nummer ett som utkom november 1983 kunde man se en topplista över vilka spel som sålde bäst hos Framtidsbutiken. Listan toppades av Centipede på Atari 2600 följt av Donkey Kong på Colecovision. Tidningen ägnade hela fyra sidor åt den bioaktuella filmen Wargames. I december-numret 1983 kunde man läsa en nyhet om att japanerna tar upp om köparna av tv-spel och Nintendo nämndes som ”företaget bakom fickspelen”. Bland skribenterna som hängde med på hela resan syntes journalisterna Dick Blomberg och Lars-Göran Nilsson som titulerades ”konsulter”. Kanske mest oväntad var dock Johan T. Lindwall som är mer känd som hovreporter och ha arbetat för Se & Hör samt Svensk Damtidning. I sin ungdom var han dock spelrecensent på Expressen och frilansade även för Joystick.

Joystick gick från att främst skriva om konsoler till att bli dominerad av hemdatorspel, vilket också var en naturlig reflektion av hur marknaden ändrades under tidningens levnadsperiod. 1985 så ändrade de format från en vanlig tidning som såldes i butik till att bli en klubb med ett kortare nyhetsbrev som sändes ut tillsammans med en kassett eller diskett som innehöll listningar och spel. Klubbmedlemmarna hade att välja på kassett/diskett för VIC-20, Commodore 64, Atari 8-bit eller ZX Spectrum.

Hemdatorboomen var tydlig på tidningsmarknaden. Allt om Hemdatorer (1983-1985) var en populär tidskrift. Det första numret innehöll en guide som gick igenom en dröse hemdatorer som var tillgängliga i Sverige vid den tidpunkten: Commodore 64, VIC-20, TRS-80, ABC 80, Texas TI-99/4A, Sinclair ZX 81, ZX Spectrum, Atari 400 och 800, Spectravideo SV-318, Dragon 32, Colour Genie, Sord M5, MPF II samt Oric-1. Det speglar hur otroligt många hemdatorer det fanns att välja mellan under tidigt 80-tal. Trots tidningens fokus på hemdatorer så skrev de faktiskt en del om konsoler i sina första nummer. Man kunde hitta nyhetsartiklar om nya Game & Watch-spel och Vectrex samt annonser för Activisions Atari 2600-spel. Tidningen publicerade även en topplista över de mest sålda spelen. Under 1984 kom topplistan att domineras av spel till Commodore 64 vilket var ett tydligt bevis på C64:ans begynnande dominans.

Det fanns flera liknande tidningar om hemdatorer som Dator Hobby och Min Hemdator men dessa hade bara bitvis eller minimalt med spelbevakning. Den svenska Commodore-distributören Handic drev VIC-klubben som skickade ut tidningen VIC-News, senare omdöpt till VIC-rapport och slutligen Commodore Rapport innan den lades ner 1986 när Commodore i Sverige slutade att samarbeta med Handic och valde att börja sköta distributionen på egen hand. 1986 så hade samtliga hemdatortidningar från det tidiga 80-talet lagts ner. Eftersom ingen lyckades driva tidningarna kan man anta att marknaden imploderat. I detta vakuum dyker dock två optimister upp; Christer Rindeblad respektive Ulf Selstam, som startar varsin tidning.

Svenska Hemdatorhacking (1986-1994) som grundades av Ulf Selstam var en populär tidning som 1988 bytte namn till Svenska Hemdatornytt då hacking hade fått en mer negativ klang. Tidningen blev en långkörare och bevakade alla möjliga plattformar som Atari ST, Amiga, MSX, ZX Spectrum, C64 och Spectravideo. Varje nummer innehöll åtskilliga listningar och flertalet sidor var dedikerade åt spelrecensioner. Responsen blev god och försäljningen uppgick framåt slutet av året till 23 000 exemplar.

Svenska Hemdatornytt hade en maskot i Torsten ritad av Johan Wanloo. Inledningsvis skrev Jan Ove Jansson kåserier om Torsten, men det var med serierna som populariteten ökade. Från att ha varit enkelt tecknade enstaka humoristiska berättelser så utvecklades Wanloos stil och Torsten gjordes till en följetång. Vi fick aldrig läsa upplösningen innan tidningen lades ner och troligen får vi aldrig heller veta hur det skulle ha slutet då Johan Wanloo gått vidare.

– Jag började rita den serien när jag var tonåring. Slutade med den när jag var 22. Jag är 51 nu. Jag har gjort så mycket annat sen dess och det är så mycket annat jag hellre vill syssla med nu, förklarar Johan Wanloo, men lägger till: – Det var skitroligt att rita serien Torsten i Svenska Hemdatornytt. Det var mitt första professionella jobb någonsin och har förstås betytt väldigt mycket.

Det bjöds även på mycket intervjuer med spelutvecklare och förlag. Dessa gjordes ofta av den brittiska frilansen Derek dela Fuente. Förutom intervjuer så besökte han även mässor och rapporterade samt bidrog med andra nyheter. Derek går idag under namnet Derek Reeve och gick över till PR-sidan där han bland annat arbetat för byrån PR Hound samt spelförlag som Strictly Limited/Inin och Taito.

Svenska Hemdatornytt hade ibland med tester av konsoler som i nr. 1/88 då de testade NES, Master System och Atari 2600 under rubriken ”Spelkonsoller: Ett alternativ för dem som hellre vill spela spel??”. Tidningen började emellanåt recensera spel till NES och Master System. 1991 så gjordes det till ett permanent inslag under avdelningen Konsollidérat.

I takt med att 16-bitarsdatorerna växte försökte sig Selda Media, förlaget bakom Svenska Hemdatornytt, att ge ut en dedikerad tidning för Atari under namnet Atari STen (1988-1989). De lärde diskuterar än idag om den skulle uttalas som Ataristen (d.v.s. som en Atari-användare) eller Atari Sten (efter namnet Sten). Johan Wanloo ritade även en serie till tidningen som handlade om superhjältarna Atari-Sten och Atari-Stina. Tidningen gavs bara ut i ett år och lades sedan ner. Atari hade hamnat på efterkälken mot Amiga och det totala antalet prenumeranter för Atari STen och Svenska Hemdatornytt kunde inte rättfärdiga att två tidningar skulle produceras.

Framåt slutet av Svenska Hemdatornytt så fick PC och Mac mer utrymme och ersatte sidorna för plattformar som MSX och ZX Spectrum. Även Amiga försvann ur tidningen när Svenska Hemdatornytt köptes upp 1993 av Bröderna Lindströms förlag som redan drev Datormagazin. Tidningen lades ner 1994 efter att både Commodore i Sverige och Atari Scandinavia lagt ner sina kontor, vilket markerade slutet på hemdatoreran. Att Bröderna Lindströms köpte upp Svenska Hemdatornytt berodde på att distributören Presam (Tidsam) hade monopolställning och intagningsstopp för nya titlar. Genom Svenska Hemdatornytts utgivningsbevis så kunde tidningens plats hos Presam efter nedläggningen ersättas av en annan tidning som i detta fallet blev den nystartade tidningen PC Hemma.

Till skillnad från Svenska Hemdatornytt så var Christer Rindeblads tidning Datormagazin (1986-1995) helt fokuserad på Commodores datorer C64/128 och Amiga, vilket skulle visa sig vara ett genidrag med tanke på framgången för Commodore 64. De som ägde en C64 läste hellre en tidning som enbart ägnade sig åt deras dator än en multiplattformstidning där flera olika sorters hemdatorer samsades om sidorna. Tidningen gjordes på billigt papper och hade tabloidformat likt en kvällstidning, men veks på mitten för att kunna ställas i butikernas tidningshyllor för magasin. Senare ökade papperskvalitén och tidningen gick över till ett vanligt magasinformat 1991.

Inledningsvis låg upplagan på runt 14 000 exemplar men tidningen växte raskt och blev Nordens största datortidning. Toppnoteringen kom 1988/1989 med 41 000 exemplar. Populariteten gjorde att DMZ gick från att vara månadstidning till att komma ut var tredje vecka och sedan så småningom varannan vecka. Under en period så översattes även tidningen och gavs ut i Norge 1988 efter att Bröderna Lindströms Förlag köpt upp Datormagazin 1987.

Datormagazin hade den vanliga mixen av nyheter, hårdvarutester, programtester, listningar och assemblerskola, bevakning av demoscenen och mängder av spelrecensioner. Tonen varierade från seriös journalistik på nyheterna som tog sig an debatter och ämnen som våldet i spel och piratkopiering. Trots att det var en exklusiv Commodore-tidning så ifrågasatte man datortillverkaren genom tuffa intervjuer med Commodore Scandinavia och det svenska Commodore-kontoret. Under avdelningen Nöjesmagazinet där spel recenserades var tonen mer lättsam. Läsarbreven i Backchat bemöttes av den fiktive dryge skribenten Brad S, medan under avdelningen Besvärjaren besvarar kunde läsare be om hjälp när de fastnat i spel. Innan internet ansågs det vara bra om man fick svar ett par veckor senare och kunde ta sig vidare i ett spel. Förutom Rindeblad så fanns åtskilliga namnkunniga medarbetare som Lennart Nilsson (som även recenserade spel i Expressen), Göran Fröjdh (startade senare Fragzone), Ove Kaufeldt (flitig frilans) och Pontus ”Bacchus” Berg (hacker och medlem i demogruppen Fairlight).

Framåt slutet av 1988 försökte Datormagazin ge sig in på Svenska Hemdatornytts territorium och startade bilagan Atari Magazin. Det varade i fem nummer, sedan avknoppades bilagan till en egen tidning i april 1989. Redaktör för Atari Magazin var ingen mindre än Lars-Göran Nilsson som tidigare skrivit för Joystick. Under samma period hade Svenska Hemdatornytt hunnit starta sin tidning Atari STen. Atari Magazin blev kortlivad och försvann efter några enstaka nummer.

Det råder ingen tvekan om att Datormagazin var inflytelserik. Det märktes genom tidningens årliga joysticktest. Till skillnad från konsolerna som skeppas med officiella handkontroller så fanns det en större bredd på kontroller till hemdatorer. Utbudet varierade mellan olika regioner beroende på vad lokala distributörer och återförsäljare satsade på och ibland såldes datorn i ett paket med en joystick och spel vilket också kunde skilja sig från gång till gång. I Sverige var Suncoms Tac-2 joystickarnas konung. Anledningen var att den vann det årliga joysticktestet i DMZ flera år i rad från 1987. Testet skedde lagom till julhandlen och hade en märkbar effekt på vilka joystickar som skulle hamna under granen det året. Men trenden bröts slutligen 1991 när oväntat nog Tac-2 endast fick betyget 3/5. Kanske kvalitetssänkningen var det ett resultat av besparingarna som Suncom gjorde när tillverkningen flyttades från USA till Kina och stålet byttes ut mot plast? Istället var det den udda modellen The Bug från tillverkaren Cheetah som vann. Joysticken hade två knappar på sidan som såg ut som ögon på en insekt. Den svenska distributören Wendros sålde 40 000 exemplar av The Bug inom loppet av ett år, vilket gjorde att modellen var betydligt populärare i Sverige än andra länder.

Ett annat intressant tilltag var när DICE eller Digital Illusions som studion hette då, efter sina framgångar med Pinball Dreams och Pinball Fantasies bjöds in för att skriva dagbok i Datormagazin under 1993 och 1994. Från början var det tänkt att dagboken skulle följa utvecklingen av Malfunction, men när spelet lades på hyllan började dagboken handla mer om alla spel de arbetar på. Inläggen skedde ungefär månadsvis vilket betydde varannat nummer då tidningen utkommer varannan vecka. Tekniska framsteg som dubbelbuffringsrutin togs upp, men även vardagliga anekdoter som första april: ”Om ni tror att jag jobbar en sån här dag så har ni fel. Jag har rusat runt och lurat alla jag har träffat på!” och fruktan för Bingolotto-försäljare: ”Idag höll jag på att bli helt ihjälskrämd. Det stod en människa utanför affären och sålde bingolotter. Jag gick en lång omväg till den andra affären för att slippa se eländet.”. Fler dagböcker om historien om DICE finns att läsa här.

När först Commodore 64 fasats ut och sedan intresset för Amiga dalade så försökte Datormagazin oktober 1993 attrahera nya läsare genom att inkludera bilagan High Score Express som recenserade spel på alla plattformar. Tanken var att materialet i High Score Express skulle ges ut i en månadstidning vid namn High Score. Det hjälpte inte upplagan och istället blev High Score en helt självständig tidning april 1994, mer om det senare. Datormagazin kämpade på och klarade sig längre än Svenska Hemdatornytt. Med Commodore i konkurs och PC totaldominerande för såväl hemmabruk och professionellt användande gjorde DMZ ett försök att bevaka PC jämte Amiga. Tidningen höll ut fram till december då sista numret gavs ut. Namnet återuppstod 2000 när PC Extra och PC Plus slogs samman men har inte mycket gemensamt med gamla DMZ. Däremot har sedan 2016 Datormagazin Retro kommit ut på oreguljär basis via publikfinansiering och sätts ihop Anders Öhman och Joacim Melin. Den rekommenderas starkt för alla med intresse för retrospel och gamla hemdatorer.

Med tanke på hur det såg ut på hemdatorscenen hade man kanske tänkt att det var tack och adjö efter att både Svenska Hemdatornytt och Datormagazin lagt ner, men några entusiaster försökte sig på att sätta ihop en tidning vid namn Amiga Info (1996-1999). För att nå ut så köptes Datormagazins prenumerationsregister. Första numret som kallades 0.9 kom ut i februari 1996 och innehöll primärt annonser. Produktionen var ambitiös. Såväl formmässigt som innehållsmässigt så såg Amiga Info ut som en spirituell arvtagare till Datormagazin. Första numret serverade spelrecensioner på höjdare som Worms och Breathless. Svenska spelet Cybergames av Cyberpunk Developments recenserades också vilket ackompanjerades av en artikel om den nya studion som hade sina rötter i demogruppen XAKK. Det sinande spelutbudet till Amiga gjorde spelrecensionerna få till antalet i vissa senare nummer. Med 2500 prenumeranter så lyckades de producera 19 nummer av Amiga Info under tre års tid.

Danska förlaget Audio försökte att ge sig in på svenska marknaden och ge ut översatta utgåvor av sina tidningar. Soft (1987-1988) var mer spelorienterad än både Svenska Hemdatornytt och Datormagazin. Den svenska utgåvan lades ner i samband med att de gjorde om den danska tidningen och döpte om den till Soft Today. Oberoende COMputer (1987-1989) var en svensk utgåva av Uafhængigt Computer där Ivan Sølvason var chefredaktör, han blev mer känd för att senare har grundat studion ITE som utvecklade spelen om trollet Hugo. Tidningen hade en kontinuerlig spelbevakning och den svenska utgåvan innehöll originalmaterial skrivet av bland annat Pontus Berg (som även skrev för Datormagazin och High Score), Daniel Larsson och Jonny Bergdahl.

1986 var onekligen ett betydelsefullt år. Förutom Svenska Hemdatornytt och Datormagazin så startade även Nintendo Videospelsklubb (1986-2006). När NES började rullas ut i Sverige september 1986 så var bevakningen av tv-spel mer eller mindre icke-existerande. Allt handlade om hemdatorer. Även om tidningar som Svenska Hemdatornytt gjorde enstaka nerdykningar var det inte förrän 1991 som recensioner av konsolspel blev ett fast inslag. Därför kom Nintendoklubben som den kallades i folkmun att bli en oerhört viktig resurs för nyblivna NES-ägare. För Nintendo-distributören Bergsala var det ett sätt att informera spelare om när nya spel släpptes. Detta var nämligen ett problem de redan haft ett par år tidigare när Bergsala sålde Mattels konsol Intellivision. Genom att starta en klubb med nyhetsbrev fick spelarna information om nya spel vilket skapade en efterfrågan. Efter att ha fått ett nyhetsbrev gick spelarna till sin lokala butik och frågade efter de nya spelen. Med aktiv efterfrågan var butikerna tvungna att vara mer alerta och se till att köpa in och lagerföra nya spel.

För att skapa kännedom om Nintendoklubben och få spelarna att bli medlemmar så fick Bergsala övertyga Nintendo om att inkludera ett registreringsformulär med varje såld konsol och spel. De första utskicken var enkla maskinskrivna A4-papper med en logotyp överst. 1988 övergick det till kvadratiska små blad i tre-färgstryck. Dessa kvadratiska blad började att tryckas i fullfärg 1989. I dessa medlemsblad kunde man förutom att läsa om spelnyheter även få tips och tricks, information om evenemang, korsord och kåserier av radioprofilen Ulf Elfving som var hedersmedlem. Klubbtidningen översattes också så småningom och skickades ut i Norge och Danmark med vissa delar översatta men också med material unikt för respektive land.

Bergsala började även sälja merchandise såsom en sparbössa med Super Mario, pins, klistermärken, muggar och kläder via klubben. Förutom utskicken så hade medlemmarna även tillgång till en hjälplinje dit de kunde ringa om de fastnat i något spel. Det råder ingen tvekan om att Bergsala var en sann pionjär när de startade klubben och hjälplinjen redan 1986. I USA skedde detta inte förrän framåt slutet av 1987 då Nintendo of America startade sin Nintendo Fun Club.

Nintendoklubben började som en ren marknadsföringsinsats men växte till att bli en rörelse som formade flera generationers spelare. Att Nintendoklubben är ett kulturarv är en underdrift. Det är utan tvekan ett av de viktigaste initiativen för att öka intresset för spel i Sverige. Vad Bergsala gjorde var en försvenskning av Nintendokulturen genom definiera stil och ton. Detta lade en stark grund som är en del av spelkulturens DNA i Norden flera årtionden framöver.

Nintendoklubbens ordförande Jens Ohlin hade en hotline där han svarade på frågor från spelare som fastnat i spel. När telefonlinjen var stängd på helger och under högtider så kollade folk upp hans privata telefonnummer hem och ringde dit. Jens fick till och med samtal på självaste julafton. Direkt efter att barnen packat upp sina julklappar med nya spel så spelade de någon timme innan de fastnade de och ringde hem till Jens. Så småningom fick han även en spalt i nyhetsbladen och blev därmed ansiktet för Nintendo i Sverige. När han besökte event eller butiker så var mottagandet överväldigande med barn som ville träffa honom och få hans autograf. Jens Ohlin var Sveriges första riktiga spelkändis.

Jämte Jens Ohlin så var radioprofilen Ulf Elfving hedersmedlem nummer ett och skrev kåserier i klubbtidningen. Krönikorna var ofta lätthjärtade och banala men ibland även allvarliga ämnen. En gång så nämnde Elfving att hans son Kasper inte fick leksakspistoler, men att Ulf gjorde ett undantag för Nintendos ljuspistol Zapper eftersom man inte siktar den på riktiga personer.

Den svenska Nintendoklubben samarbetade med amerikanska Nintendo Fun Club. Även om den amerikanska motsvarigheten startade ett år senare så växte den snabbare och organisationen mognade snabbare med formell utbildning av deras s.k. game counselors som svarade i telefon. De satte även upp en datoriserad databas med lösningar, koder och andra tricks som användes när spelare ringde in för hjälp. Bergsala fick en kopia av databasen 1993 och uppdaterade den varannan vecka genom disketter med ny information som skickades från USA.

Antalet medlemmar passerade 100 000 under 1990, vilket betyder att ungefär hälften av alla NES-ägare var medlemmar. Medan NES fortsatte vara stark och nya konsoler i form av Game Boy och SNES så växte klubben till 300 000 medlemmar under 1994. Trots att mängden speltidningar som täckte tv-spel växte fram som svampar ur marken så fortsatte Nintendoklubben att vara ett viktigt verktyg för Bergsala att kommunicera till Nintendo-fans. Inte helt olikt hur idag spelutgivare och studios kommunicerar direkt till sina spelare genom nyhetsbrev, sociala medier, Discord och dylikt.

Toppen för Nintendoklubben kom 1998 med 440 000 medlemmar. Dock var inte alla medlemmar aktiva spelare. En person som köpte en NES i slutet av 80-talet kanske inte längre spelade tio år senare. Som medlem behövde man inte förnya sitt medlemskap. Vid en punkt innebar det att kostnaden för att trycka en klubbtidning och skicka ut blev för hög. Bergsala började ta betalt för medlemskapet, närmare bestämt 64 kronor, en kostnad associerad med den aktuella konsolen Nintendo 64. Endast 28 000 valde att förnya sitt medlemskap genom att betala in och fick sin första klubbtidning i början av 1999. Det sista numret kom ut december 2006, samma månad som Wii lanserades. Med nyheter och spellösningar tillgängliga på nätet så hade klubben spelat ut sin roll. I samband med att Nintendo gick mot era med en bredare målgrupp med Wii och DS så ändrade Bergsala sin marknadsstrategi. Men dess roll i att bygga upp Nintendokulturen och fostra flera generationer spelare under 80- och 90-talet går inte att understryka. Jämfört med andra länder har Nintendo en otroligt stark profil i Skandinavien och mycket är tack vare Nintendoklubben.

Med Nintendoklubben som en framgångsrik förebild ville givetvis Dennis Bergström Elektronik starta sin motsvarighet Segaklubben när de lanserade Master System i Sverige hösten 1987. De följde samma mönster med en hotline och ett nyhetsbrev. När Brio tog över distributionen av Sega 1989 så anställde de Rolf ”Dr. Roffe” Larsson som drev Segaklubben åt Dennis Bergström Elektronik. Smeknamnet Dr. Roffe fick han för sin kunskap och skicklighet i spel. Segaklubben hade som mest 50 000 medlemmar. Läs mer om Segaklubben och Dr. Roffe här.

Den enorma populariteten för NES sågs som en möjlighet för media att täcka tv-spel jämte den levande klubbkulturen. Nintendo-Magasinet (1990-1994) i serietidningsformat blev en stor hit med en topp på 65 000 exemplar per utgåva vilket gjorde tidningen till den största betalda speltidningen någonsin i Sverige. Fast det ska sägas att Nintendo-Magasinet främst bestod av serier från den amerikanska förläggaren Valiant Comics. Det var en månatlig blandning av serier som Super Mario Land, Punch Out, The Legend of Zelda och Captain N. Den sistnämnda handlar om en ung spelare som sugs in i sin tv-apparat och hamnar i konflikter med karaktärer som Moderhjärnan från Metroid.

Jämte serierna i Nintendo-Magasinet fanns ett par sidor med fusk och koder, läsarbrev, releasedatum för nya spel, och en spalt av klubbordföranden Jens Ohlin. Prenumeranterna fick också bilagan Power Player med ett par sidors spelrecensioner. En av spelrecensenterna var Tobias Bjarneby, som började våren 1992 och skulle senare ta över som redaktör när den ursprunglige redaktören Gunnar Lindberg Årneby lämnade tidningen. Tobias blir en av de mest prominenta speljournalisterna i Sverige.

– Jag var 17 år när jag sökte jobb där, och hoppade av gymnasiet för att kunna satsa allt på tidningen. Tanken var att jag skulle frilansa hemifrån, men efter bara någon vecka påstod jag att min dator hemma gått sönder och att jag var tvungen att sitta på redaktionen, allt för att få in en fot och visa vad jag gick för. Redaktionen var rena paradiset. De hade alla nummer av Nintendo Power, som inte gick att få tag på utanför USA och jag läste tidning efter tidning från pärm till pärm. För att inte tala om deras spelsamling. Jag minns att jag tyckte bättre om vardagar än helger, för att jag hade ett så roligt jobb, berättar Tobias Bjarneby.

Nintendo-Magasinet översattes också till danska, norska och finska. Enligt förläggaren Peter Sparring så gick den norska upplagan bäst av de utanför Sverige. 1992 så ersattes de amerikanska serierna med japansk manga baserat på Super Mario World och The Legend of Zelda: A Link to the Past. Förutom att kvalitén på teckningarna ökade markant så kändes de också mer aktuella eftersom serierna baserades på SNES-spel. Dock fick aldrig de svenska läsarna uppleva alla delar i manga-serierna. Totalt hade serierna 12 delar varav 9 respektive 10 hann publiceras i Nintendo-Magasinet innan tidningen lades ner 1994. Upplagan började peka neråt kombinerat med att deras distributör Predab gick i konkurs vilket blev slutet för Nintendo-Magasinet. Atlantic Förlag köptes då upp av Medströms. Prenumeranter blev istället erbjudna att få den nya tidningen Super Power som startade 1993, mer om den senare.

Ångestspel har gjort en fin personlig video om Nintendo-Magasinet:

Svenska Sega-spelare fick också sin egen tidning i serietidningsformat vid namn Sega Force (1992-1995) som lanserades september 1992 av förlaget Semic. Alla medlemmar i Segaklubben fick ett erbjudande att prenumerera på tidningen. För Sega-distributören Brio så blev tidningen ett viktigt marknadsföringsverktyg. Semic var nämligen stora inom serietidningar och hade god räckvidd med distribution i stormarknader och kiosker.

– Börje Nilsson på Semic fick upp ögonen för Sega och kontaktade oss där de frågade om möjligheterna att ge ut en Sega-tidning. Vi träffade dem på ett möte och kom snabbt överens. Det enda åtagandet från vår sida var att förse tidningen med material som produkter för tester och lovade att annonsera minst en helsida i varje nummer. Det var ingen jätteinsats i pengar, speciellt inte med tanke på hur viktigt det var för marknadsföringen att få ut en svensk tidning med bred distribution, säger Roger Jönsson, som var produktchef för Sega hos Brio.

Redaktörer för tidningen var Mats Jönsson som arbetat med Fantomen och våldsälskaren Patrik ”Patte” Lindqvist som gärna använde uttryck som mörsa. Dr. Roffe profilerades hårt i tidningen och vid en tidpunkt var han nästan lika känd som Nintendoklubbens ordförande Jens Ohlin. Bland de andra skribenterna syntes bl.a. den tidigare make up-artisten Yesmin Bilgic som är författare till romanerna Defekt och Pause/Play, samt en ung Michael Stenmark som senare gjorde karriär spelbranschen och skrev storyn till Codename Eagle.

Sega Force var kända för sin fräcka ton och attityd som fostrade spelarna till att bli Sega-fanboys vilket eldade på konsolkriget som pågick för fullt mellan Mega Drive och Super Nintendo. Man kallade NES för Lilla grå lådan och SNES för Stora grå lådan. Betygsskalan förklarades ofta med olika sorters jämförelser som resor, snorkråkor, väder eller cyklar, där högsta betyg 100 jämfördes med en 21-växlad mountainbike, medan bottenbetyget jämfördes med en träcykel och det finns termiter i närheten.

Stundvis kändes tidningen väldigt tafflig med grälla färger, men med mycket hjärta och glädje. Trots sitt serietidningsformat så var Sega Force till skillnad från Nintendo-Magasinet en renodlad speltidning utan några serier bortsett från några korta ensidesserier eller teckningar inskickade av läsare. Dessa läsarserier kunde vara ganska brutala och uppseendeväckande där Super Mario tillintetgjordes av Sonic. En av dem kom från ingen mindre än Jens Lekman som senare blev känd som artist.

Ett Sega på nedgång efter fiaskot 32X och lågt intresse för Saturn samt fler konkurrerande speltidningar i magasinformat ledde till att Sega Forces läsarskara konstant minskade. Sommaren 1995 beslutade Semic sig för att lägga ner tidningen efter 20 nummer.

Populariteten kring Nintendo och Sega gjorde att spelbevakningen ökade i dagspress och flera speltidningar startade på tidigt 90-tal. Kvällstidningen iDag stod för en av de mest konsekventa satsningarna på spel och recenserade hundratals spel åren 1992-1996. Kvällstidningen Expressen adderade spel som en naturlig del av nöjessidorna där frilansen Gunnar Johansson recenserade spel och skrev nyheter. Det första spelet som fick högsta betyg 5/5 i Expressen var Starwing. Gunnar fick se sin recension utklippt ur tidningen och uppklistrad på spelavdelningen i varuhuset NK i Stockholm.

– På andra sidan disken hänger min Starwing-recension med namn och bild. Det var en fruktansvärt konstig känsla. Det var skitcoolt och jag ville säga ”det är jag” men det kunde man inte göra. Hade Instagram varit uppfunnet så hade det garanterat varit ett inlägg. Men allting hände här och nu, det fanns ingen social media och man hade inga kameror med sig utan fick fånga stunden och komma ihåg ögonblicket. Jag var inte förberedd på det. I min värld satt jag och skrev, tyckte till och skickade till tidningen och så tog det slut där. Man sitter i sin lilla grotta och förstår inte vad som händer utanför, berättar Gunnar Johansson.

Några av speltidningarna som startade i början av 90-talet; Interface, Attack, High Score och Super Power avhandlas nedan.

Interface (1991-1994) hade mycket attityd och humor. Bakom stod serietidningsförlaget Semic som också slängde in serien Digital Justice från DC Comics i de första numren för att fylla ut. Redan 1992 så flyttade Interface från Semic till förlaget ETC. Redaktören Björn Eriksson hoppade över till ETC medan Mats Jönsson stannade på Semic och gjorde Sega Force. Pseudonym som Zyber-Zluggo och serietecknaren Jonas Darnells karaktär Werner Warhead satte tonen. Werner Warhead hade sin egen sida på samma vis som Torsten-serien i Svenska Hemdatornytt. I sann Interface-anda så skrevs beteckningar och uttryck om till dels att stavas hur uttalen lät på svenska och dels för att det helt enkelt såg häftigare med bokstäver som z, t.ex. PC blev peze och CD blev zede. Under ytan av skämt så fanns dock en seriös framtidsanda om vilken otrolig potential som spelmediet har. Tidningen präglades av tidens anda med modeord som virtual reality och cyberspace. Bland journalisterna på tidningen syntes bl.a. författaren Henrik Arnstad och bakom Zyber-Zluggo dolde sig ingen mindre än Henrik Brandendorff som är mer känd för sina översättningar av serietidningar med Conan och Marvel samt tv-serier på Netflix. Interface var även tidigt ute med kvinnliga journalister något som annars lyste med sin frånvaro i speltidningar, under 1993 recenserade Anna Eriksson, Maria Blom, Ida Månsson och Ann-Charlotte Svensson åtskilliga spel i tidningen. ETC ville vara framåtriktade och framåt slutet gav de ut tidningen på CD istället vilket inte blev en långvarig satsning. Bland journalister så är Interface idag högt aktad och på frilansen och författaren Daniel Goldbergs kontor hänger flertalet nummer inramade.

Attack (1991-1995) var en kombinerad speltidning och datortidning som även skrev om programvaror under ledning av först Nicklas Mattson som lämnade över stafettpinnen till Per-Otto Lekare efter ett par nummer. I staben av skribenter fanns bl.a. Joystick-veteranerna Dick Blomberg och Lars-Göran Nilsson. Tidningens maskot var en liten råtta vid namn Zork med svärd och rustning som utsågs efter en teckningstävling följt av en namngivningstävling. Attack var bland de första att skriva om Super Nintendo genom att recensera japanska spel och gjorde djupdykningar på Atari Lynx och Neo Geo. I en tid då Amiga och Atari ST vara populära så var Attack tidigt ute med att recensera mycket PC-spel och förutsåg tidigt att PC skulle ta över. Mycket riktigt så gjordes tidningen om 1995 och bytte namn till Attack Games (1995-1999) som fokuserade helt på PC. Förlaget IDG ersatte Attack Games med Spel för alla (1999-2001) för att attrahera alla nya PC-ägare som köpt en subventionerad dator. Även den gjordes om till en lokaliserad variant av amerikanska Game Pro (2001-2002) som var något tunnare på runt 30 sidor men i gengäld så kom den ut varannan vecka. Det är kanske lite orättvist att bunta ihop samtliga IDG-tidningar då de senare fick helt nya redaktioner med profiler som Jan Sandbladh och Petter Ahrnstedt.

High Score (1993-1997) startade som tidigare nämnts som en bilaga till Datormagazin hos Bröderna Lindströms förlag. Känd för sin fräcka attityd och med en namnkunnig redaktion som Göran Fröjdh och Ove Kaufeldt var High Score en påkostad produktion som täckte samtliga plattformar från PC och Amiga till alla möjliga konsoler. Bröderna Lindströms förlag ingick i Medströms som 1994 köpte upp Atlantic Förlag och i samband med det flyttade Super Power och Nintendo-Magasinet till dotterbolaget Medströms Dataförlag. Samma år hade även Medströms köpt sig in i Boss Specialtidningar. Samtliga förlag arbetade relativt oberoende av varandra i samma koncern.

– När förlaget [Boss] fick licensrätten till PC Gamer så var planen att lägga ner High Score eftersom den var dyr att producera. Många, även delar av redaktionen visste inte bakgrunden. Licensen på PC Gamer var hemlig en tid. Men förlaget ville inte ha kvar High Score eftersom det skulle bli intern konkurrens. Licensversionen av PC Gamer var betydligt billigare att producera eftersom man översatte det mesta. Till skillnad från High Score som hade en hel stab frilansare. I den vevan hade jag ju också startat PC Hemma, så det började bli trångt på marknaden, berättar Christer Rindeblad, som var chefredaktör på High Score och Datormagazin.

När Christer var i London fick han höra om en ny tidsskrift vid namn Loaded som hade gjort succé genom att kombinera musik och fotboll i ett livsstilsmagasin. Istället för att lägga ner High Score så fick han idén att kopiera konceptet och göra ett försök att bredda High Score och hoppa på tåget med livsstilsmagasin. High Score skiftade från att vara en speltidning till att fokusera på ”interaktiva nöjen för män”. Det senare innebar mer lättklädda damer men även en del roliga reportage som när Tommy Rydling fick spela racingspel berusad för att se hur alkohol påverkade körningen. Tidningen varade inte så många nummer i den nya formen innan den lades ner. Konkurrensen inom livsstilsmagasin var hård och Slitz, som var en sammanslagning av musiktidningarna Ritz och Schlager (den senare grundad av Mats Lundgren som även var skribent under flera år på Super Power/Play) drog det vinnande strået om läsarna.

Till skillnad från ovan nämnda som hade ett par goda år så skulle Super Power (1993-2009) bli en av de mest långlivade speltidningarna i Sverige. Tidningen startades av Atlantic Förlag, samma förläggare som Nintendo-Magasinet och flera skribenter som Patrick Söderlund (som skulle bli vd för DICE och senare vd för Embark) och Tobias Bjarneby skrev för båda tidningarna. Super Power var lättsam med en stor gnutta humor som när de testade SNES-bazookan Nintendo Scope så skedde det med flera roliga foton där redaktionen poserade med bazookan. Inledningsvis skrev tidningen enbart om Nintendo men breddade sakta med nyheter och artiklar om andra plattformar och gick så småningom över till att även recensera spel till PlayStation, Segas konsoler och andra aktuella plattformar.

1996 så bytte Super Power namn till Super Play. Samtidigt skedde en redaktionell förändring där humorn tonades ner och istället skulle spel tas seriöst. Man ville behandla spel på samma vis som hur den svenska musiktidningen Pop tog musik seriöst. Formmässigt förändrades tidningen kraftigt och tog inspiration från brittiska livsstilsmagasinet The Face och Sky Magazine. Förvandlingen återspeglade en tydlig trend. För en utomstående fanns det nämligen en likhet med brittiska tidskriften Edge (som startades 1993) sett till den stilrena designen och den seriösa tonen fast Super Play var mer en konventionell speltidning medan Edge var branschtung med mycket artiklar och nyheter som riktade sig till folk verksamma inom spelbranschen. I andan att behandla spel seriöst som en kulturform så satte Super Play rampljuset på utvecklare, i synnerhet japanska, vilket gjorde personer som Shigeru Miyamoto, Yu Suzuki och Hideo Kojima till kända namn i Sverige.

– Om jag ska vara stolt över något i min karriär så är det att jag varit med om att ha skapat en av världens bästa journalistkårer inom att bevaka spel och att ta spel på allvar, berättar Jonas Svensson, chefredaktör och grundare av Super Power. Hade vi inte levt i ett så här litet språkområde så hade tidningar som Super Power och senare Super Play rankats som de bästa i världen, och det säger jag inte bara för att jag var med om att skapa dem, utan för att jag läst många olika tidningar och fått tack-brev från världen över från spelskapare. Våra journalister frågade om spelen och inte bara var festen låg eller var brudarna fanns när de var ute på pressresor.

Tobias Bjarneby tog över rollen som chefredaktör i och med övergången till Super Play och skulle med åren bli en av de mest prominenta speljournalisterna i Sverige. Han predikade om japanska rollspel och fostrade spelarna att älska genren och köpa importerade amerikanska versioner av Chrono Trigger, Final Fantasy II och III samt andra spel som inte fanns tillgängliga i PAL-versioner. Den populärkulturella utbildningsinsatsen visade sig tydligt när Final Fantasy VII som första spel i serien lanserades officiellt i Europa. Sverige hade oproportionellt stor del av försäljningen.

– Jag skrev om importerade Final Fantasy-spel. I början var det inte så många som läste eller visste var det var för något, men så småningom växte en undergroundrörelse med folk som importerade spelen. Sedan växte fenomenet och är en av anledningarna till varför Final Fantasy säljer mycket mer i Sverige än i våra nordiska grannländer. Det var extra tydligt vid återutgivandet av Final Fantasy VI som sålde extremt mycket bättre i Sverige än i resten av Norden. Vi ville att folk skulle upptäcka och förstå storheten i det vi tycker om och det har vi lyckats med när det gäller Final Fantasy, konstaterar Tobias Bjarneby i en intervju 2002.

Super Power var tidigt ute med att skriva om manga och anime i avdelningen Manga Mania som döptes om till Anime Express i Super Play. Sidorna sattes ihop av redaktionschefen Martin Johansson och innehöll recensioner, artiklar och brevfrågor. Här följer en personlig reflektion: Som Japan-intresserad blev man nyfiken efter att ha läst Super Power och det ledde till att jag via bekantskapskretsen fick tag på en piratkopierad VHS med Akira. Filmen hade blivit kopierad flera gånger så kvalitén var usel, men likväl satt vi där med stora ögon och kollade. Under en resa till London 1996 så köpte jag den engelska utgåvan av Ghost in the Shell från Manga Entertainment. Något år senare så började jag i butiken NyData där jag jobbade då att köpa in Manga Entertainment-VHS:er som importerats till Sverige av Next Stop. De sålde bra och jag hjälpte till att sprida kulturen i Kristianstadstrakten, allt tack vare Super Power och Super Play.

Genom en deal med den lokala PlayStation-distributören Egmont så lyckades Super Play att få tag på demoskivor till PlayStation som skickades med tidningen. För att uppnå miniminivån som krävdes för att Sony skulle trycka demoskivor så koordinerade Jonas Svensson gemensamma inköp för tidningar i Sverige, Norge, Finland och Spanien. Super Play-läsarna kunde välja att köpa tidningen med eller utan demoskivan. Upplagan ökade till nästan 35 000 exemplar framåt slutet av 1997 tack vare demoskivorna. Men verkligheten hann ifatt när Sony tillsammans med Future Publishing som gav ut Official PlayStation Magazine krävde att bara tidningar fokuserade på PlayStation skulle få ha demoskivor. Då föddes Svenska PlayStationmagasinet (1998-2001) som främst bestod av översatt material från den brittiska förlagan. Det visade sig vara ett bra beslut då Super Plays upplaga knappt sjönk och den sammanlagda försäljningen av båda tidningarna var betydligt högre. Troligtvis var det många som köpte båda tidningarna. Men inför generationsskiftet till PS2 så hade upplagan sjunkit och det blev utmanande att komma upp i minimumantalet som behövdes för att beställa demoskivor samt även att betala licensavgiften till Future Publishing, vilket ledde till att tidningen lades ner.

Att Super Play höll hög nivå bevisades i olika sammanhang som när redaktören Thomas Wiborgh nominerades till årets mediarookie på Tidskriftspriset 2003. Redaktionschefen Martin Johansson gjorde merparten av intervjuerna med japanska spelutvecklare. Han blev omtyckt av Metal Gear-skaparen Hideo Kojima som öppnade upp sig i en tre timmar lång intervju där han pratade om sin barndom och annat. Det ledde till att Martin Johanssons Kojima-intervju även blev publicerad på 8 sidor i ansedda brittiska speltidningen Edge i maj 2004 (första uppslaget syns nedan).

Hideo Kojimas kärlek till Super Play och respekt för Martin Johansson manifesterades i spelen. Super Play finns med i Metal Gear Solid 3 där flera tidningar ligger i olika rum. Martin Johansson fick också sin egen dog tag i den uppdaterade versionen Metal Gear Solid 2: Substance som först släpptes till Xbox och sedan även PS2 och PC.

Super Play utsåg årets bästa spel i en rad kategorier. För att göra det lite mer prestigefyllt så instiftade de Guldpixeln som delades ut under festliga former på nöjesetablissemang i Stockholm. Martin Johansson designade priset och stod för en stor del av planeringen kring det hela. Pixeln mellan glasskivorna i utmärkelsen är en riktigt bit guld som de beställde av en smed. Första året 2002 så utsågs Halo till årets spel och evenemanget ägde rum på Olssons skor, en lokal som var underdimensionerad sett till det stora intresset från svenska spelbranschen. Jag arbetade på branschtidningen Manual vid tillfället och besökte samtliga Guldpixlar för att rapportera om tillställningen och vinnarna. Nedan syns foton från 2002. Tyvärr har jag ej bilder från övriga år men däremot scannade artiklar från Manual.

Guldpixeln 2002: Patrik Johansson från Bergsala med Guldpixeln årets plattformsspel som gick till Super Mario Sunshine.

Guldpixeln 2002: Trångt framför den lilla scenen.

Guldpixeln 2002: Redaktionschefen Tommy Rydling presenterade vinnarna på scenen.

Guldpixeln 2002: Kalle Lagerroos (Konami) med Guldpixeln för årets äventyr Metal Gear Solid 2. I bakgrunden skymtas Super Play-skribenter som Victor Sjöström och Thomas Wiborgh.

Guldpixeln 2002: Kraftigt underdimensionerad lokal och stort intresse från svenska spelbranschen gjorde det till en mysig (trång) tillställning.

Guldpixeln 2002: Electronic Arts tog emot Guldpixeln för årets onlinespel som vanns av Battlefield 1942 och årets sportspel FIFA 2003.

Guldpixeln 2002: Infogrames (idag Bandai Namco) distribuerade Sega och tog därför emot Guldpixeln för årets pusselspel som vanns av Super Monkey Ball.

Guldpixeln 2002: Magnus Langely från Microsoft med Halo som vann årets spel och årets action samt Dead or Alive som tog hem Guldpixeln för årets beat’em up. Mästerfotografens finger syns också i bild.

Anders Rinaldo (Medströms), Henrik Rudin (Aftonbladet), Jonas Svensson (Medströms) och Gunnar Johansson (Hype, Expressen).

Guldpixeln 2002: Thomas Arnroth i djup diskussion med Nikke Lindner.

Guldpixeln 2003

Guldpixeln 2004

Guldpixeln 2005

Svenska PC Gamer (1996-2021) startade november 1996 när PC som spelplattform växt till sig och lägligt till hem-PC-reformen som inleddes 1997 och fler svenska hem skaffade en dator via subvention av bruttoskatten. Tidningen licensierades av brittiska Future Publishing och sattes ihop av Boss Specialtidningar i Växjö. Trots kopplingen till den brittiska förlagan så var merparten av innehållet lokalt producerat. Svenska PC Gamer blev känd för sina roliga bildtexter och sista sidan ”vi ses igen” som varje månad hade olika skämt som till exempel en ung elevs uppsats om sitt vinterlov och senare sommarlov som innefattade mycket våld och Serious Sam rättad av sin lärare och när Mikael Hjalmarsson recenserade FIFA som ett strategispel där en bomb skulle föras in i fiendebasen. Tidningen kom också med uppskattade demoskivor i en tid då internet inte var lika utbrett och för de som hade tillgång så var nedladdningshastigheten för långsam för att ladda ner flera hundra megabyte speldemos. Anders Björlin var chefredaktör vid starten och återvände sedan igen 2005 när dåvarande förlaget led ett stort avhopp – mer om det senare.

Medan de flesta andra tidningar var multiplattform eller fokuserade på konsol så var det ett genidrag att Svenska PC Gamer enbart koncentrerade sig på PC. Tidningen var nästan ohotad med undantag för några kortlivade konkurrenter som Incite PC Games (1999-2002) vilken 2002 stöptes om och döptes om först till PC Gameplay och senare Svenska PC Gaming World (2002-2005) för att bli mer lokal. Populariteten för Svenska PC Gamer ledde till att man började ge ut PC Gamer Special (2000-2001) som kom mellan de ordinarie numren och sköttes av den gamle High Score-skribenten Tommy Rydling som chefredaktör. PCG Special trycktes på billigare tabloidpapper i stil med de tidiga åren för Datormagazin. En av höjdpunkterna för Svenska PC Gamer skedde 2005 då tidningen vann Tidskriftspriset i kategorin Populärpress.

Svenska PC Gamer hade som mest en upplaga på 40 000 exemplar och så sent som 2006 konstaterades det genom undersökningsföretaget Orvesto att tidningen hade flest läsare i Sverige, fler än Super Play. Både Svenska PC Gamer och Super Play hamnade 1997 under samma tak hos förlaget Medströms när Boss Specialtidningar hade fusionerats in. Som en följd av förvärvet flyttade redaktionen för Svenska PC Gamer senare även från Växjö till Stockholm.

Svenska PC Gamer överlevde ytterligare förlagsbyten men fick aldrig någon digital närvaro utan fick hålla sig till tidningshyllan. Dåvarande förlaget Egmont hade ingen vilja att satsa digitalt eftersom man redan hade spelsajten FZ i sitt stall. Egmont avyttrade sedan hela segmentet med spel och it september 2015 genom att sälja FZ till Geeks Publishing som även har Sweclockers. Samtidigt beslutade de sig för att lägga ner PC Gamer och Datormagazin. Redaktionschefen Thomas Petersson som senare blev chefredaktör tog då över driften under det egna bolaget Press Play on Tape. Det ledde till en mer digital närvaro med sajt och sociala kanaler. Tidningen levde i ytterligare några år innan det var dags att kasta in handduken mars 2021. Svenska PC Gamer hann med 3500 spelrecensioner under sina nästan 25 år.

Internetföretaget Spray.se erbjöd olika tjänster som e-mail, nätdejting, communities, radio och annat. Udda nog så låg de även bakom papperstidningen Missil (1999-2000) med fokus på konsol. Magasinet med sin stilrena form sågs som en direkt konkurrent till Super Play. Den tidigare redaktören av Nintendo-Magasinet Gunnar Årneby Lindberg är en av Spray-grundarna men trots hans bakgrund hade han inget att göra med att de investerade i Missil. Tidningen gick bra och hade en upplaga på 25 000 men hamnade i kläm när ägaren Spray drabbades av IT-bubblan som fick alla nätrelaterade bolag att störtdyka på börsen. Missil fick ett nytt hem som bilaga i IDGs tidning Spel för alla. Missil-redaktören Kacper Antonius stannade hos IDG och kom att senare starta Player1 (2003-2006) som hade tyngdpunkt på japanska spel och kultur.

Den växande marknaden för spel attraherade nya initiativ. Branschtidningen Manuals ägare hade från sin tid på Topp40 hos MTG sett gratistidningen Metro skaka om den konservativa dagstidningsmarknaden. Inspirerade och med sin relation till de största återförsäljarna av spel tog de fram gratistidningen Nya Spel (2001-2002). Tidningen var tämligen tunn och trycktes på billigt papper. Det gjorde den enkel att distribuera i stor volym genom butiker som varuhuskedjan Åhléns, hemelektronikkedjorna ONOFF och Siba, specialistkedjan GAME och flera andra individuella butiker eller mindre kedjor som TV-Spelhuset. De butiker som köpte större upplagor fick en egen baksida som de kunde använda som avsändare och annons.

Trots budgetkonceptet hade Nya Spel prominenta skribenter som bland annat veteranen Ove Kaufeldt som tidigare arbetat hos High Score, Therese Granlund som skrivit om spel i flera IDG-tidningar och Aftonbladet samt Johan Hallstan som senare skulle skriva för Level, FZ, IGN, Nöjesguiden och bana väg för spel i podcastform med Spelradion. Med en upplaga på över 150 000 exemplar och sammanhanget med att finnas i butik så blev Nya Spel ett attraktivt verktyg för spelförlag och distributörer att annonsera sina spel. Trots framgång var det svårt att hålla kontinuitet då tidningen finansierades främst av annonser (och till mindre del av butikerna som betalade per tidning). Även om kontaktkostnaden per läsare var låg så var annonspriserna tvungna att vara relativt höga för att kunna finansiera tryck och distribution av en så stor upplaga. Detta ledde till att bara de största spelen hade budget för att boka annonser och under lågsäsong blev det svårt att få ihop ett nummer.

Gamereactor (2002-2015) tog vid när Nya Spel lade ner och fyllde tomrummet oktober 2002. Gamereactor var en gratistidning som hade en liknande annonsbaserad modell med distribution hos spelåterförsäljare fast sett till innehåll och form så liknande den mer en konventionell välfylld speltidning och trycktes på bättre papper. Gamereactor började som en spelsajt på nätet 1999 och hade en svensk, dansk och norsk version. Just den svenska versionen hade i sin tur sina rötter i sajten SOL-Games som av en del av mediabolaget Scandinavia Online och som drabbades av IT-bubblan. SOL-Games köptes upp av mediabolaget Egmont och gjordes om till Gamereactor. Niklas Mether var redaktör för svenska Gamereactor, han är idag mer känd som flerfaldig svensk mästare i EA Sports NHL-serie och den passionen skulle leda till att han började jobba hos Electronic Arts i Norden.

Egmont hade svårt att få ekonomi i Gamereactor och sålde sajterna till danska Gamez.dk som gav ut en gratistidning i Danmark. När en svensk och norsk version skulle lanseras så använde de varumärket Gamereactor och anställde Petter Hegevall, grundaren av Missil, som chefredaktör för att styra upp form och innehåll. Något som han gjorde väl och blev nominerad i kategorin bästa art director på Tidskriftsgalan 2004. Trots sitt format som gratistidning så var tidningen personlig och profilerade sina skribenter som bland annat Jonas Mäki och Bengt Lemne vilket skapade en stark relation med läsarna.

– Mitt recept på att göra bra redaktionellt innehåll är att först och främst ha roligt. Något som till viss mån andra svenska konkurrenter tycks ha missat. Som Mäki brukar säga: vi är ett par riktiga knäppstarar. Danskarna är ännu mer skruvade, berättade Petter Hegevall i en intervju 2003.

Upplagan för Gamereactor låg kring 50 000 i Sverige och 30 000 i Danmark. Med åren ökade upplagan. Det reflekterades hos Orvesto som mäter antalet läsare som 2008 noterade att Gamereactor vid tillfället hade 97 000 läsare och därmed hade gått om Svenska PC Gamer som landets största speltidning. Gamereactor passerade så småningom 100 000 läsare i Sverige. Gamereactor växte och expanderade även utanför Norden. Utöver tidningen och sajten så var de tidigt ute med webb-TV och satsade på video redan 2006. Medan tidningen slutligen lades ner så fortsatte sajten som än idag när detta skrivs finns i flera europeiska länder.

2004 ägde en dramatisk scen rum i svensk spelmedia. Tobias Bjarneby tillsammans med merparten av de redaktionella medarbetarna lämnade Super Play och Joakim Bennet lämnade rollen som chefredaktör för Svenska PC Gamer. Anledningen var det växande missnöjet att vara en del av ett större mediaföretag efter en pågående fusion som slutfördes årsskiftet 2004/2005 där ägaren Hjemmet Mortensen slog ihop tidigare dotterbolag till att bli ett enda stort förlag. Detta ledde till att redaktionerna kände sig som hårt styrda fabriksarbetare snarare än kreativa tidningsmakare. Avhopparna startade en ny tidning vid namn Reset (2005-2006) som var väldigt nära i stil och ton till Super Play.

Redaktionschefen Tommy Rydling stannade kvar på Super Play och tog över som chefredaktör. Han letade upp ny talang och byggde upp en ny redaktion. Det ledde till att Super Play genomgick en stor omdaning med ett modernt, om än lite rörigt utseende. De nya rösterna som Sam Sundberg, Oskar Skog och Tove Bengtsson hade nya perspektiv och den nya formgivningen ledde till att Super Play som skulle vara den institutionella gamla speltidningen snarare kändes som den nya punkiga uppstickaren. Avhopparen Joakim Bennet återvände till Super Play och tog över som chefredaktör i juli 2007.

– Då Tommy Rydling och jag lämnades kvar på Industrigatan, lyckades vi som tvåmanna-redaktion dels att säkra det första numret utan medverkan av de flesta frilansarna och samtidigt bygga upp Super Play 2.0. Bland de nya skribenterna kom Alfred Holmgren att ha en stor roll, säger Anna Clason, som var grafisk formgivare på tidningen och den medarbetare som medverkade i flest nummer från Super Power 1995 fram till sista numret av Super Play.

Förutom Reset så försökte förlaget Reset Media att testa lyckan med plattformsexklusiva tidningar som Xbox Life (2005-2006) och +N (2006-2007). Medialandskapet var tufft. Hur många läsare som Reset hade mättes inte av Orvesto eftersom det kostade tämligen mycket att få vara med i panelen. Framåt slutet av 2005 så hade Super Play 63 000 läsare, Gamereactor 48 000 och Player1 31 000. Noterbart är att Super Play faktiskt hade återhämtat sig från bottennappet 47 000 läsare ett kvartal tidigare. Situationen var utmanande för Reset. För att överleva tog redaktionsmedlemmar och grundare andra jobb vid sidan av sitt heltidsjobb med att sätta ihop tidningen.

Trots sin redaktionella tyngd så behövde Reset mer skalfördelar för att kunna konkurrera. Lösningen fanns i att Reset gick ihop med Player1 och med IDG som investerare, vilket gav operativ uppbackning men fortsatt frikopplad redaktionell frihet. Namnet på den nya tidningen blev Level (2006-2018). Det japanska fokuset var fortsatt väldigt starkt, i första numret kunde man läsa om japanska spelskapares inspirationskällor och en stor artikel om Final Fantasy VII. Tidningen introducerade även retrosidor som djupdök i klassiker och presenterade spelsamlare. Med Level så vände det uppåt för Reset Media.

Som den etablerade tidningen fortsatte Super Play att vara större men Level knappade in. Ett år in hade Level en upplaga på 11 000 medan Super Play låg på drygt 15 000. Level överlevde faktiskt längre än Super Play men kunde till sist inte undgå det oundvikliga ödet. Vikande annonsintäkter och färre prenumeranter som en följd av att spelare hade större urval av media än någonsin i form av spelsajter, podcasts, videokanaler på YouTube och streaming på Twitch. Tiden mellan varje nummer växte vilket resulterade i färre utgåvor per år och slutligen så lades Level ner 2018.

Robot (2010-nutid) är Reset Medias största kommersiella framgång och en speltidning riktad mot barn. En lättsam ton men kvalitativ produktion tillsammans med någon mindre leksak eller annat medskick visade sig att vara ett recept till framgång. Tidningen använde sig av fiktiva karaktärer med olika personligheter istället för att underteckna recensionerna med skribentens verkliga namn. Konstnären Junkboy illustrerade Robot-karaktärerna, Ninni Landin ritade serien i tidningen som Martin Johansson skrev manus till. Samtliga tre började att arbeta i art director-roller på Minecraft-studion Mojang. Junkboy var tillsammans med Daniel Kaplan och Jens Bergensten bland de första anställda på Mojang. Johansson började på Mojang 2015 och Landin 2016.

Robot såldes 2018 till Egmont men den redaktionella produktionen fortsatte att göras av Reset Media. Egmont kunde hantera distributionen och den kommersiella sidan som ledde till lokala utgåvor i Norge, Tyskland, Ungern och Nederländerna. Egmonts intresse i speltidningar för en yngre publik fanns redan 2013 när de gav ut Zapp som inte blev långvarig. Zapp liknande Robot till punkt och pricka i upplägget men var något mer texttung.

Notis. Det här är inte en total heltäckande artikel. Alla svenska speltidningar har inte nämnts, det finns många fler som t.ex. CD-ROM & Multimedia, PSW, Noob, Laser, Fienden och Codex.

Hur hänger det ihop?

Uppmärksamma läsare noterar att tidningar byter förlag, medarbetare hoppar mellan tidningar och förlagen byter namn. Detta är inte en heltäckande översikt, utan ett försök till att illustrera kopplingar som ett visuellt hjälpmedel och kuriosa.

Bonus: Omröstningar och popularitet

När man pratar om framgång för tidningar så rörde det sig om hur stor upplaga man hade, det vill säga hur många tidningar som tryckts. Vidare så mättes även antal läsare. En tidning kunde läsas av flera personer eller så köpte inte en person varje nummer men var ändå en läsare under en mätperiod. Sedan finns givetvis den kvalitativa bedömningen. Åtskilliga gånger nämns nomineringar eller vinst på Tidskriftsgalan som var ett prestigefyllt pris då man tävlar mot andra sorters tidningar och inte bara speltidningar. PC Gamer vann som sagt kategorin Populärpress på galan 2005, en stark bedrift. Men det fanns även andra listor och utmärkelser. Håll till godo alla kalenderbitare!

Under några år genomförde Manual omröstningen Spelbranschens makthavare. Två av kategorierna var media och journalist som vittnade något om spelmedialandskapet, åtminstone från branschperspektiv. Det var speltidningar och kvällstidningen Aftonbladet som lade beslag på de översta platserna och underifrån kom uppstickarna i form av spelsajter. I form av makthavare handlade det snarare om inflytande än vem som är bäst.

Spelsajten Level 7 genomförde under några år en omröstning om vem som var årets skribent och vilken som var årets speltidning. Det skedde genom ett öppen omröstning samt en jury och sedan slogs det ihop till ett slutresultat. När Level 7 lades ner så togs omröstningen över av Eurogamer (2015) och slutligen M3 (2016). Likt spelbranschens makthavare så var det inte så mycket en kvalitetsbedömning, möjligtvis från juryn, utan det blev snarare en popularitetstävling. Då omröstningen bedrevs på en spelsajt så var det främst inbitna spelare som röstade vilket inte gynnade journalister som Thomas Arnroth som recenserade spel i SVT:s morgonsoffa eller Jonas Thente som skrev om spel i DN. Men likväl en intressant indikator om vad spelare vid tillfället tyckte. Och ska man lyfta fram något så är det väldigt positivt att under den första halvan av 2010-talet så dominerade de kvinnliga spelskribenterna med namn som Tove Bengtsson, Effie Karabuda, Emma Kujsansuu och Angelica Norgren för att nämna några.

* = 2015 och 2016 så utökades kategorin från att vara enbart årets speltidning till att kallas årets spelpublikation.

Tack till:
• Flera sidor och omslag är scannade av Carl Michael ”Lirod” Sahlberg som författade boken Super Nintendo i Sverige tillsammans med mig.
• Thomas ”Sol” Sunhede för inspel och korrektur.
• David ”DAVE” Boström (GamingGrannar) som uppmuntrade mig att skriva om ämnet.
• Damiano Gerli (Genesis Temple) då jag redan indirekt skrivit en del av texten i ett sammanhang vilket underlättade starten.
• Petter Ahrnstedt som ordnade ett omslag på Spel för alla.

Källor:
Stonans scanningsprojekt
DMZ-arkivet
Datormagazin Retro nr. 6
Manual, flera nummer
Super Play-arkivet
Super Play oktober 2009
Svenska Commodoreklubben
Boa Video
Bearded Nerd
Tidningen Interface
Resumé
World of Longplay
StoneSinner47
Level 7 (2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, 2013)
Eurogamer
M3

Vill du läsa mer om spelhistoria? En del av texterna som bl.a. Nintendoklubben och Sega Force är kortare utdrag från böckerna Super Nintendo i Sverige och Historien om Sega.